Metro - utan förare

"Så skiner solen igen på vår lilla jord": smånynnade hustrun och jag då vi var på väg till hennes hemlands huvudstad: "Kongens by."

Näst yngst i en syskonskara på tretton - bara två kvar - blir det inte så ofta - kosan ställs dit.

Men en så här vacker dag kan man inte sitta hemma - måste ut och prisa våren.

Framme vid Nørreport - var det nya underverket METRO klart för inspektion och premiäråkning. Öresundsbron som vi väntat på i 70 år var avklarad. Två långa rulltrappor ned till spåren.

"Nu har stan flyttat upp på tredje våningen" : mumlade en förvånad kvinna. Ombord i de nya tågen utan förare gick färden vidare till Kongens Nytorv. Nu skulle vi upp - borta vid hissen steg en dam in - försvann nedåt.
"Undrar om det är Hin Håle hon skall besöka?"

Vi tog rulltrappan uppåt - hamnade inne i Magasin du Nord. Nu stod ögonen som tekoppar på oss båda.

Men inne i varuhus var inte vad vi önskade denna vackra dag.
Ute på torget satte vi oss i ett par bekväma korgstolar. Dansk nationaldryck kom på bordet. Vi hade utsikt - över den vackra planteringen - bort mot "Det konglige". Tänkte på när vi för länge sedan sett "Läderlappen" där inne.

Till höger hade vi det ståtliga - vita huset dAngleterre.
Nu började historieberättandet. Som femtonåring såg den unga flickan tyskarna komma och ockupera Danmark. Höga officerare beslagtog hotellet. varje dag vid tjänlig väderlek spelade en militärorkester utanför vid lunchtid - endast tyskvänliga stannade samt lyssnade.

Vi gick i den gatan hon pekade bakom oss mot slottet varje dag som kongen red ut. Vi vinkade - en liten demonstration är också en protest.

På kvällarna gick vi på bio.

"Det var väl inte att demonstrera": menade jag.

"Jo, du förstår - tyskarna ville visa en film på Nørreportbion. Först skulle den film som visades ha mindre publik. Det var Kalle på Spången med Edvard Persson landsvägskrogen. Vi stod i kö långt ut på gatan - jag såg filmen 10 - 15 gånger. Detta var en protest mot deras propagandafilm."

"När smakar en Tuborg bäst - varje gång": menade Storm P.
Tyvärr blir glasen tomma och Strøget väntar. Massor av folk.
Trottoarserveringarna var fullsatta. På en bänk låg ett manfolk och sov - ömt tryckande en guldöl till sitt bröst.

Då var det min tur att berätta om den gång Sven och jag kom in på en bar i Cristobal - där låg en slocknad sjöman.

"Vad önskas" - frågade bartendern.
"Vi tar detsamma som honom" - menade Sven och pekade på sjömannen.

Vi åt en enkel lunch i en sidogata - framme vid Rådhusplatsen var det "kaffedags".

På en husvägg hängde en an de roligast reklamaffischer jag sett på länge. Ett stort hönsägg - ett kycklingnäbb söker sig ut. Texten: Skall Ni ut i Påsk - ta tåget. DSB. När jag visade den - mörknade hustruns min - jag visste nu kommer ett minne av det trista slaget. Mycket riktigt.

I slutet på kriget angreps Gestapohögkvarteret i København.
Det var Shellhuset. I takvåningen hade tyskarna celler med alla sina fångar - de trodde inte att det var risk för anfall då. Men alla kartotek på motståndsmän med mera fanns också i huset. Lågt över hustaken kom anfallet - många plan släppte sina bomber. De flesta fångar lyckades fly - alla papper förstördes.

Tyvärr kolliderade ett flyg med en radiomast och störtade vid Franska flickskolan. Några plan missuppfattade och fällde sina bomber här. Över 100 skolflickor dödades.

Länge sedan - ja - men hoppas det aldrig glöms.

Berättandet tog slut - nya upptäckter väntade runt hörnet -
Tivoli - säsongskortet förnyas - vi gick in - såg de Japanska körsbärsträden i full blomning. Nya attraktioner. Många med namn från Asatiden. Spännande - dyra - för farliga för äldre.

En yngling sade då jag häpnade över höjden och hastigheten.
"Följ med - vet jag."
"Det klarar inte hjärtat." kontrade jag.
"Sätt upp pacemakern några steg - då skall Du se det går fint. "
Vi skrattade hjärtligt - vinkade då pojken och hans flickvän skulle högt upp samt snurra runt.

Vid Prommenadpaviljonen satt vi oss klockan halv fem och lyssnade till H.C. Lymbyes underbara toner.

Den Röde Pimpernel fick äran att servera oss ett stycke med sill och ett med leverpastej.

Så var det dags för returresa. Tåget tar en timma till Helsingør. Strax innan kom konduktören - skakade mig lätt och omtalade att vi snart var framme. John Blund hade besökt oss båda. Hemkomna blev det sängdags utan TV och den vanliga rundan på Internet - med besök på SOURZE.

Av Lennart Ekman 26 apr 2003 10:34