Byaliv

Åtta hus, röda torp med vita knutar, en vinterladugård och

en sommarladugård, en svinstia, en vedeldad bastu,

finnbastu, alla gårdar var som kopior av ett original.

Fyra torp, på var sida om den smala grusade byavägen.

Vägen ledde och tog slut, vid det åttonde, sista huset vid de

höga tallarna.

Den som besökte, de i det sista huset, åkte genom byn två

gånger. Man visste, när de åkte därifrån, om man lekte

med gardinerna.

Den som visste mest, och mera än de flesta, var byns

växeltant, med det älskade smeknamnet Skvallertant.

Dagens Nyheter, serverades utan svårigheter att ta in rätt

kanal.

När Dagens Nyheter, sanningar eller förskönade tillspetsade

ord, kom på besök, serverades kaffet i finporslin. Måhända

kanske byns rundradio, fick en välsmord tunga, till allas

lycka.

Skrattmunnarnas blickar möttes många gånger, med

nickande och skakande huvuden, i takt, utan en dirigent.

En gemenskap, en sammanflätning, åtta mammor,

bondhustrur, med olika färger på huvuddukarna, lämnade

dagens vedermödor för en stund.

Dagens Nyheter, berättades då männen var i skogsbolagets

tjänst. De stämplade skog, lyckligt ovetande, om att

skydda sig. Ordet arbetsmiljö, nyttjades inte på den gamla,

goda, bondetiden.

Hon var, som en yvig vildblomma, detta postbudet Dagens

Nyheter. Allt var inte bättre förr i tiden. Endast

växeltantens

dagsnytt, veckonytt, sommargammalt, höstskrämmande,

vinterdystert, vårfejande var bättre. Det gav social värme,

och förlängda söta pussmunnar, i de åtta bondkvinnornas

arbetshårda, draperade anleten.

Hon var livsnerven. Hon var kablarna, nyhetsuppläsaren,

teaterfolket, läkaren, slaktaren, piloten och turisten. Hon

var även önskningar, drömmar och förväntningar.

Hon var alltid väntad.


Detta är ett bidrag till Sourze poesiskola.

Av Britt-Marie Israelsson 26 apr 2003 10:45