Glömmer aldrig del 2

- Ingrid lilla, kom fram här. Den lena rösten varslade om att nu var det verkligen fara å färde.
- Vad är det du har skrivit här? Jag sträckte mej på tå för att bättre kunna se i den uppslagna räkneboken. Alla väntade stumt på fortsättningen, inte minst jag själv. Denna min stumhet fick lärarinnans tålamod att brista. Hon kunde inte motstå impulsen att rycka till i min ena
hårfläta. Ingen av de andra flickorna hade långt hår, för det var modernt med shinglat nackhår då.
Det gjorde inte ett dugg ont. Förödmjukelsen var det som sved. Hemma berättade jag aldrig om den episoden.

En enda gång hade far agat mej, men då skedde det helt efter gällande regler. Smäll på stjärten skulle den ha som gjort något riktigt fult. Smäll blev det också, när jag ertappades med att sätta gammelkattan i vasken och dra på vattenkranen för fullt. Vilken fart det blev på kattan!

Egentligen minns jag inte så mycket från själva undervisningen i första klass. Det är lärarinnan som framstår kristallklart. Varje rynka i den bleka huden, det stramt mittbenade håret, de svarta fjunen på överläppen, varje minspel och inte minst skiftningarna i rösten. Allt detta finns för evigt registrerat i mitt minne med nästan fotografisk skärpa. Händerna med sina bruna fläckar, ser jag lika tydligt. De långa smala fingrarna som stelnat i det fasta greppet om pekpinnen. Händer som aldrig fått lära sej smeka. Utan tryggheten från pekpinne eller linjal rörde de sej vilset och nervöst, mekaniskt flyttande saker fram och tillbaka på katederns yta.
Respekten för den här personen var total. Även på rasterna behöll vi vår avvaktande attidyd. Lågmälda nästan viskande, föreställde vi oss att frökens ögon och öron kunde följa oss överallt, till och med bakom den stora stenbumlingen mitt på gården, dit man omöjligt kunde se från något av fönstren.

Till slut var examensdagen inne. Den blomstertid nu kommer tonade ut. Med huvudet en aning på sned, och det varmaste leendet på läpparna riktades några väl valda ord till våra föräldrar. Fjorton mammor och en pappa var där. Fröken bedyrade hur förtjusande duktiga vi alla varit. Hon var verkligen stolt över den stora uppgiften att forma oss till goda samhällsmedborgare. Härliga sommarlov! Det föreföll långt som en evighet. Nu skulle vi plocka fram allt bus som lagrats under ett helt läsår.

Lyckan blev fullständig när vi fick veta att den nya, fina centralskolan skulle stå färdig lagom till hösterminen. Barnen från tre kommuner skulle beredas plats. Vi andraklassare skulle dessutom få en ny ung lärarinna.
Allt blev precis så bra som vi föreställt oss. Ny modernare syn på undervisningsmetoder. De unga nyutexaminerade lärarna kom med idéerna. Diskussionerna i lärarrummet drog ofta ut på tiden. Det gjorde inget alls. Vi hade blivit fria, glada och högljudda barn.

En dag berättade någon att vår gamla fröken hade flyttat in i vindskupan i huset mitt emot vår nya skola. Hon hade legat på sjukhuset hela sommaren. Nu hade hon skickats hem, för hon hade kräfta, och det var obotligt.

Kräfta, vilket konstigt namn på en sjukdom, sa vi till varandra. Den dagen var ljudnivån en aning dämpad i salar och korridorer, men snart var allt lika livligt igen.

- Hon fick sitt straff till slut. Kommentaren kom från en elak person. I den nya skolan hade jag lärt att känna igen elakhet. I den nya skolan med de moderna metoderna, där vågade barnen vara elaka. I den nya skolan var det inte läraren som mobbade eleverna, för den saken skötte barnen mycket bättre själva.

Det ödsliga fönstret där uppe på gaveln blev som magnetiskt. Ofta drogs mina blickar dit upp, men aldrig syntes något liv bakom rutan. Där innanför fanns det någon som snart skulle dö, någon jag aldrig tyckt om. Det kändes inte riktigt bra att tänka på de elaka nidbilderna jag ritat av min gamla fröken under sommarlovet. Hennes utseende var så lätt att karikera. Av bara farten hade en av flickorna, som uppträtt lite malligt, också hamnat på papperet. Bilderna var verkligen inte smickrande för någon av modellerna, men de övriga i klassen blev både förtjusta och imponerade. Pennan hade blivit mitt försvarsvapen. Vem vill riskera att få sina svagaste punkter avbildade och utskrattade?

Efter skoldagens slut lyfte jag som vanligt blicken mot fönstret. Det var inte tomt. Diffust skymtade ett blekt ansikte, och en tunn vit hand lyftes till en vinkning. Försiktigt vinkade jag tillbaka. Vad som skedde i mitt inre i det ögonblicket är inte så lätt att precisera, någon sorts milstolpe tror jag det blev. Det där varma, tunga och litet vemodiga som liksom sjönk genom mitt bröst var förmodigen en form av medkänsla.

Då var jag för ung för att förstå det ödesmättade i den stund då en människa tar farväl av det som hon betraktat som sitt livs kall. Två dagar senare hissades skolans flagga på halv stång. Hade jag varit ett par år äldre och klokare den dagen min gamla fröken vinkade från fönstret, så skulle jag plockat några blommor vid vägkanten. Med dem skulle jag gått upp till henne, smekt hennes kind och tackat för att hon räddade mej från att bli en av de där mobbade stackarna i den nya skolan. Ingen kunde ju varit mer predestinerad för mobbning än just jag. Minst och yngst i klassen, ensam bland 200 barn om att bära långa hårflätor. Det var den stränga men rättvisa och ambitiösa "satmaran" som gett mej ett års frist att växa ikapp och bli lika elak och tuff som alla de andra.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Ingrid O Losell 25 apr 2003 09:56