Du fan bara dog

Hela tiden påminns jag om att du inte längre finns kvar i mitt liv och varje morgon då jag sitter på balkongen, morgonrufsig i håret med min stora oranga kaffemugg, långa gula Right och tvångsmässigt insuper min morgonritual. Då tänker jag på hur många sådana morgnar vi haft. Hur jag tyst, tyst på morgonen gjorde kaffe, Mollbergs blandning, två skopor per kopp ner i kaffepressen. Innan jag armbågade mig in till dig tog jag med mig cigg, tändare och våra stora muggar. Sen satt vi där i din säng, drack och bolmade igen hela rummet. Röken smetade ner allting i ditt sovrum, det kröp in i garderoberna till det som låg rentvättat och skulle ha en doft av något softat mjukmedel.

Vi brukade varje vår sedan jag flydde Växjö och flyttade hit upp, endast för din skull, strosa uppför Avenyn, slinka in på Lilla London på en Afterwork. Vi var något av stammisar där. Har varit där två gånger efteråt, och berättade för killarna bakom disken var du var. När de frågade.

- Jag kommer nog inte hit mer, sa jag en kväll till dem efter jag sippat i ett glas kaffe med mjölk, inknölad i hörnet där vi brukade sitta. Jag behövde inte säga hur jag ville ha mitt kaffe.
- Det blir inte samma sak, sa jag till Daniel, där han stod och torkade glas med blicken i golvet, han nickade bara till svar. Tårarna trängde bakom ögonlocken då jag såg den tomma stolen jämte mig, där du skulle ha suttit. Det är så inihelvetes förbaskat tråkigt utan dig.

I början, just efter allt hänt, kunde jag känna mig förbjuden att hädanefter ha roligt. En skuldkänsla av att finnas här. Från och med nu ska jag inte känna skratt inom mig. Inte längtan, inte lukta mig till gröna veka knoppar eller njuta en cappuccino. Aldrig mer vilja och önska mig något positivt av livet. Tråkigt, du ska ha tråkigt. Ingenting annat kan vara menat, detta förutbestämda djävla jordeliv. Är det det? Allt jag var, allt jag tänkte, var inuti ett vakuum. En bubbla där ingen ville komma in. Inte sen.

Jag låg in en stor djup svacka i din soffa, som nu stod hemma hos mig och glodde in tomma svarta hål i väggen. Den var nu draperad i en tjock blå filt, doften av rök, nikotin, sura djävla fimpar och dödsångest fanns kvar i den. På den. Och jag var tvungen att täcka den.

Förlåt, min älskade. Du hade alla svar på mina frågor. Hur många gånger har jag inte varit på väg att ringa dig och berätta det...

Sista tiden då alla njöt sina glassar och jordgubbar vid havet, alla skratt i tusental, då låg du på Jubileumskliniken. Och dog. Du fan bara dog ifrån mig. Lämnade mig här ensam i Göteborg, det var för din skull jag flyttade hit. Då kan du inte bara fly. Sticka. Försvinna. Gå och dö!

Du satt i en länstol, uppsvälld med morfinhängande läppar, en vitklädd tröstande vänlighet satt och höll din hand. Det dinglade en plastpåse jämte dig vid stolen, färgen på innehållet vittnade om det jag trängde bort. Djävligt lång bort.

- Kom! Dina andefattiga armar sträcktes ut till en kram. Vi brukade inte kramas i vår familj. Men du visste. Kanske var det den sista. Omslutningen var uttorkad, nästan passé. Försvinnande lätt. Sen försvann du och cigaretten byttes ut mot en röd ros och kylan i dina händer gav rosen längre liv, ända ner till bårhuset och 15 mil hem till Burseryd. Rosen var lika frisk flera dagar efter det du dog.

Älskade lillasyster, jag sa aldrig till dig att jag älskade dig. Du var mer min bästa vän och kamrat än syster. Ingen förstod sig på mig bättre än du.Och varje dag tänker jag på dig. Livet är oerhört tråkigt utan dig. Men jag börjar känna lukten av vår nu och har redan planterat lite penséer på balkongen, de jag inte ville ha förra sommaren. Då jag vägrade plocka en enda blomma. Vitsippan jag ryckte upp med roten när jag satt vid dammen bakom skolan, smulade jag sönder och den blev två vätskade klumpar i mina ögon.
Kastade den i vattnet och den flöt i väg. Längre och längre bort.

Men vi träffas igen, det vet jag och då ska vi prata om allt som hänt.

Av Birgitta Sandén 11 apr 2003 13:50