Ett medelklassens svin talar ut

Det var en klar besvikelse när jag vaknade upp nyfödd och svag en augustidag 1974. Jag insåg att jag var man, vit och av medelklass. Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Att födas till det absolut värsta man kan vara om man ska vara politiskt korrekt. Det är på mina späda axlar allt ansvar för allt ont i världen vilar. Förlåt mig, ty jag rår inte för det.

Allt gick snett. Mina föräldrar envisades med att vara gifta, så jag får inga PK-poäng genom att ha växt upp med en ensamstående mor. Min pappa gjorde det inte lättare. Han är egenföretagande driver en restaurang. Han är alltså ett kapitalistsvin. En sån som förtrycker arbetare. Skit samma att han kommer från ett arbetarhem, bara gått grundskola, jobbat sen han var 16 och genom hårt arbete kunnat starta eget. Och att han fortfarande sliter på sin egen restaurang. Han är ett kapitalistsvin, eftersom han äger företaget själv och låter andra jobba där. Min mamma var hemma större delen av min uppväxt så jag har tyvärr inte gått på dagis och fostrats i den rätta andan. Och mamma måste sålunda varit en förtryckt kvinna då hon valde att vara hemma med sina två barn.

Jag kunde gjort något åt min hemskhet när jag växte upp. Jag kunde blivit en hobbyrevolutionär leksakskommunist med palestinasjal som andra förvirrade medelklassungdomar. Jag kunde ha valt en kreativ bana och börjat jobba med något fint som kultur. Nä, inte fan gjorde jag det. Jag belv lagd åt andra hållet. Jag blev något så äckligt förtryckande som liberal dvs en sån som hellre ser individer än kollektiv och enligt utsago äter små barn till frukost och jag valde en teoretisk utbildning på både gymnasiet och högskola. Akademiker alltså. Och till råga på allt så har jag jobbat på en reklambyrå och numera jobbar jag med marknadsföring på en skola som utbildar framtidens företagare och ekonomer. Kan det bli värre? Jag jobbar alltså mitt i det kapitalistiska propagandamaskineriet.

Jag hade kunnat komma undan med åtminstone lite heder i behåll genom att lyssna på politiskt korrekt musik i stället. Nä, inte ens det kunde jag unnas att göra. Under gymnasiet blev jag syntare. Och det vet ju alla hur syntare är. De är fascister, ungmoderater, uniformsfetischister. You name it. Och de sjunger hellre om robotar än om förortsproblem.

Numera lyssnar jag mest på musik av svårmodiga unga män med gitarrer. Pretentiös pop- och rockmusik som jag kan relatera till. De flesta banden består av vita män från medelklassen, en del har till och med en "akademisk" utstrålning. Kan det bli värre än så?

Jag får väl börja lyssna på hiphop eller nån annan PK-musik istället så jag kan ta några poäng. Inte för att jag kan relatera speciellt mycket till musik som handlar om uppväxten i svensk förort om det är svensk hiphop eller livet i amerikanska getton om det är amerikansk hiphop. Jag relaterar faktiskt lättare till band som sjunger om kärleksbekymmer, utanförskap och längtan än till band som sjunger rappar om förortsliv, bitches eller gangsterromantik. Jag har ingen som helst förståelse varför ett hiphop-band kan komma undan med, och till och med hyllas för, homofobi, kvinnoförtryck, våldsförhärligande och gangsterdrömmar medans ett popband kan sågas bara för att de är "pretentiösa". Men vad vet jag? Jag har ju inte växt upp varken i gettot eller förorten så jag har ingen rätt att yttra mig i den frågan. Och vågar man anklaga hiphop för något så blir man i bästa fall bara sågad jäms med fotknölarna och i värsta fall anklagad för att vara en ärkereaktionär rasist. Jag vill härmed starkt påpeka att jag inte ogillar hiphop av "etniska" skäl, utan helt enkelt för att jag tycker det är dåligt.

Skit samma. Jag är ju bara man, vit och ett medelklass-svin så mina problem eller bekymmer är ingenting värda, för hela världens ondska vilar på mina axlar.

Av Daniel Ekman 08 apr 2003 18:46