Media söndrar och härskar

Jag kommer hem och slår på teven. Slötittar och zappar mellan otaliga kanaler. Min valfrihet, detta nutidens honnörsord, bor i fjärrkontrollen.

Kan den hjälpa mig att hitta något tänkvärt ikväll? Något som väcker mitt intresse, som får mig att skratta, eller kanske några trösterika ord som hjälper mig ana hoppfullhet i en förvirrad värld?

Zapp, zapp. Zapp igen.

Snart visar det sig att mina förväntningar är för högt ställda som vanligt. Det erbjuds mig mycket, men ingen av mina ovanstående önskningar blir uppfyllda.
Kanske ska jag bara tagga ner och vara nöjd med det jag får. Tydligen tillhör jag inte den majoritet av rikets folk som blir tillfredsställda eftersom "de får vad de vill ha".

I så fall ska jag bara hålla käften och stänga av. Läsa någon tradig klassiker om det inte passar, som den tråkmåns jag uppenbarligen är.

Men istället fortsätter jag titta i studiesyfte. Det är förhatligt, men det tillhör trots allt också en av tråkmånsarnas kända sysselsättningar. Jag tycker mig då se en röd tråd som löper genom relativt nya fenomen som dokusåpor och talkshows till modern public-service.

Dokusåporna får bli det första i avhandlingen.

Big brother; ett antal unga personer som är instängda under 100 dagar, ständigt övervakade. Vi får se intriger växa fram, de gråter, skrattar, skriker, onanerar och har sex med varandra.

De allt oftare återkommande tillfällen när tv-bolaget slussar in sprit till deltagarna tillhör höjdpunkterna.
Då beter sig deltagarna äntligen som de djur de är.
Parningslekarna tilltar, aggressionerna kommer upp till ytan och sentimentaliteten får fritt spelrum.

Ja jösses, där ser man. Vi är bara simpla apsläktingar som endast utvecklat egoism och svekfullhet genom historien, det är ju uppenbart.

En ny form av dokusåpa står "Fame Factory" på trean för. Där handlar det om unga personer med artistiska talanger som ska skolas i ödmjukhet, mediaträning, scenframställning och musikalitet.

Allas vår favoritkapitalist Bert Karlsson släntrar in då och då på skolan och visar var skåpet ska stå.
Det resulterar ibland i att några av de förhoppningsfulla eleverna bryter ihop, men för det mesta tar man till sig det Bert säger.
Det handlar ofta om att lyssna och lära och att inte tro att man är så himla bra från början.
Den gamle Jante lunkar fram håller skivdirektören Bert i handen.

Om man vill bli en bra artist måste man först fatta vad folk vill ha, och folk vill ha något snyggt, välpaketerat och trallvänligt. Marknaden har redan beställt produkten, och kanske just du är en utvald. Alla uppmanas att söka en plats i rampljuset, bara man skrivit under detta kontrakt.

Det stora konstiga landet i väster har naturligtvis givit oss andra intressanta programpunkter på tablån. Talkshows har blivit populärt. Vissa försöker stöpa om formatet i en mer svenskt liberal form. Annika Lantz till exempel.

Jag minns hur vi kunde se henne intervjua kända artister och politiker med en sån där härligt flickaktig uppsyn och med återkommande frågor som ideligen cirklade runt hennes egen person och könstillhörighet.
Magen växte på henne, för hon var gravid.
Vid närmare eftertanke växte det mesta på henne, och till slut var hon så uppsvälld att man fick förmoda att studioarbetarna burit in och placerat henne i fåtöljen.

Men Annika brydde sig inte; hon skämtade om sin egen benägenhet och frigjorde således kvinnokraften i oss alla. Publiken skrattade nervöst men var förmodligen totalt skräckslagen.
Underhållning av idag har flera bottnar, den är frigörande och bildande, nämligen. Ingenting får undgå upplysningens lysrör.

"Sen kväll med Luuk" är en Lettermaninspirerad historia på fyran. Kristian Luuk gör sitt bästa för att verka cool och ogenerad oberoende av vilket ämne som avhandlas. Problem uppkommer bara när han intervjuar personer som verkligen är originella och därigenom naturligt coola, som Kristina Lugn exempelvis.

Men Luuk laddar om, lita på det. Det är trots allt han som är den avslappnade och trendkänslige programledaren. Ibland mustasch, ibland inte. Se och lär!

"Hannah" finns på trean och hon är en talkshowvärld som vågar vara tjock, precis som Ricki Lake. Hon vågar också ställa raka och gärna sexrelaterade frågor till de som intervjuas. Senast jag såg programmet handlade det om tantrasex och hur man uppnår orgasm helt själv med nya metoder.
En kvinna låg på studiogolvet och följde instruktioner från en upphetsad sexterapeut om att gunga på ett speciellt vis med bäckenet för att nå total sexuell extas.
Den modiga kursdeltagaren vågar framträda med det mest intima för miljoner tittare i sexualkunskapens namn. Beundransvärt.

Men det är klart att det finns allmänbildande public serviceprogram också. Ta "Röda Rummet" till exempel, med den söta och entusiastiska programledaren som påminner om trollet Plupp. Vid ett tillfälle diskuterades en ny finsk roman som blandade så vitt skilda genrer som fantasy och queervetenskap.
Den handlade om en bög som hittade en liten trollunge när han var ute och promenerade i skogen.
Han tar hem och matar och vårdar den för att så småningom märka att trollet är elakt och läskigt.
Den barmhärtige trollsamariten frekventerar samtidigt diverse hippa queerklubbar i Helsingfors.

Originellt upplägg, så för att diskutera denna brännheta och banbrytande bok kallas en panel in för att diskutera innehållet. Analyser görs för att finna paralleller med den allt snabbare accelererande samhällsutvecklingen.

En kvinna med ilsken uppsyn kallar sig för queerforskare och upplyser oss om att detta tillhör den superfräscht nya riktningen "queerpunk", vilken förenar ursprung och folktro med queerrörelsens könsliberaliserande idéer.
Jag skrattar oavbrutet tills tårarna rinner.
Jag förstår att det inte är det som är meningen, men jag kan inte låta bli. Under tiden stirrar queervetaren på mig från skärmen. Hon talar, jag hör inte vad hon säger men hennes blick verkar vilja påpeka: "Vänta ni bara, era heteronorma jävlar".

Mediasituationen är en tydlig spegling av det ultraliberala samhället, där man har gjort den abstrakta "marknaden" till Gud. Denna har ingen etisk ståndpunkt i sig, och därför inte heller något samvete.

Däremot kan man skönja ett homogent budskap till tittarna, från både statlig som kommersiell tv.

Genom dokusåpor får vi lära oss att vi inte kan lita på varandra; den darwinistiska utslagningsprincipen regerar. Det gäller att vara smidig, förutseende och självisk för att hänga kvar. Gruppens gemensamma mål är endast steg på karriärsstegen.

Talkshowerna ger oss lektionen att i princip allt är normalt och att man inte ska vara rädd att göra bort sig.
Den slipade programledaren är redan tillsynes immun mot pinsamheter genom en strängt avslappnad och objektiv hållning. Detta är att vara cool.
Och det vill man ju vara såklart.

Också från våra publicservicerelarterade kulturprogram basuneras den totala toleransens gospel, men där används mer intellektuella omskrivningar för att fostra tittaren.
Ett effektivt maktspråk alltså, som inbjuder vissa och diskvalificerar andra att delta i samtalet.

Ganska enkelt kommer man fram till slutsatsen att vi lever i en upplysningens tid, där ingenting får lämnas i dunkel eller undgå kritisk dissektion.
Traditioner och religion ifrågasätts ständigt och utmålas som upphoven till alla konflikter och segregering.
Istället ska vi ty oss till vetenskapen, det heliga framåtsträvandet och en enträgen kritik av oss själva, vara månde både av utseende och ståndpunkter.

Gamla värden bör alltid ifrågasättas för att lämna plats för det heliga "nytänkandet".
Denna ledstjärna uppmuntrar integritetskränkande aktiviteterexempelvis dolda kameror eller total frispråkighet rörande privatlivet, ett ständigt konkurrensmedvetande sinsemellan individer, ytlighetsfixering och ungdomskult.

Sammantaget leder detta naturligtvis till värdeförfall, cynism och pang så har man trampat genom plankorna och allt som man har till övers för sina medmänniskor är en trött låt-gå attityd som gränsar till misantropi.

För vad händer när själva revolten och det ständiga sökandet efter alternativa sätt att se på tillvaron blivit etablissemangets slutgiltiga ideologi?
Vad händer när denna utveckling blivit kutym och de förmodade chockerna uteblir?
När ordet "radikal" börjar framstå som mossigt och framkallar gäspningar?

Svaret är enkelt. Man vänder sig om.
Människor slutar tro på det de ser och söker sig istället tillbaka för att försöka finna glömda värden som har en evig relevans. Någonstans längst därinne anar de flesta en svag vetskap om deras existens.
Medias progressiva demokratiprojekt slår således tillbaka mot sig självt, med full styrka.

Som tur är tillhör jag den skaran av människor som är övertygade om att de flesta av oss kan tänka själva, och därav kapabla att genomskåda denna tjocka smet av liberalt humbug vars enda syfte är att göra oss till nervösa vindflöjlar. Därför bör vi inte utmåla oss som offer för någon komplott, utan istället kritiskt granska mediaflödet.

Men det räcker inte enbart med en vaken blick för att hålla stånd mot den färgsprakande geggan av fabricerade lögner och halvsanningar.

Om vi inser att det fortfarande finns något att försvara utefter den långa väg vi lagt bakom oss, vill jag däremot påstå att det finns hopp.
Vågar vi framstå som hopplöst omoderna och hävda familjens vikt, andlighetens livgivande kraft, könens olikheter och traditionernas identitetsstärkande förmåga så kan vi stå emot ockupationen av våra innersta rum.
Först då kan vi banka skiten ur mediaceasar och hans följe av programledande elitsoldater.

Ingredienserna i Miraculix styrkegivande trolldryck är nämligen inte så märkvärdiga.

Den består i huvudsak av diverse rötter.

Av Magnus Bjärlind 07 apr 2003 11:32