Död man under mitt golv

För några år sen såg jag en bild på en uppfart och ett hus.
Bilden var så otydlig at jag inte såg några detaljer på huset men uppfarten kändes som om det var att komma hem.
Jag ringde mäklaren som hade huset till salu. Kathleen som hon hette sa att det var ingen som tittat på huset på länge-länge. Det hade inte bott någon i det här huset på länge-länge. Försökte hon övertala mej att inte titta på det?
Ville hon inte sälja det?

Fick förklaringen att det var 16 kilometer till huset och dom som sett det tidigare tyckte det var för långt ifrån ära och redlighet då det inte fanns grannar inom synavstånd och det var långt till närmaste skola då den som låg närmast till bara var för dom första klasserna och troligen skulle stängas på grund av elevbrist.

Inga grannar, milsvidd utsikt!? Jag tar det osett! Jag var en stressad stockholmare som ville ha lugn och ro och slippa grannars stereo och slagsmål och spritöverdosering.
Uppfarten var som en dröm, stora gamla träd som kantar uppfarten, milsvidd utsikt och en total tystnad förutom kor som betar på slätten och fåglar som kvittrar. Huset hade lämnats i en hast, för vem lämnar gardiner i fönstrena och handdukar i badrummet? En del lampskärmar fanns kvar och dom andades 60-tal. Drivor med flugor på fönsterbrädorna.
Badkaret var gult av rinnvatten ifrån en droppande kran, toan likaså.

Jag tar det, sa jag högt.
Här vill jag bo!

Gräset var högt runt huset, så högt att det hängde över trädgårdsgången och man fick leta sej fram. Vi skojade om storstädning och att slänga in en insektsdödarbomb i huset.

Jag åkte tillbaka till Stockholm och min man som då var min särbo flyttade in och började att röja. Jag pendlade och flyttade in ett år senare.

Jag brukade säga att det fanns någon som dött i huset och att det var ett sorgset hus. Vi skojade om att ingen kunde vara sorgsen när vi hade flyttat in. Vi skojar alltid och spelar musik, äter middagar i stearinljussken, tänder brasan i öppna spisen, älskar på golvet, badar och har vattenkrig i badrummet.

En morgon fick jag ett telefonsamtal. Det var en man som vuxit upp i vårt hus, hans föräldrar byggde det 1948 och han hade haft en lycklig barndom i huset. Han och hans två systrar skulle till byskolans 85 årsjubileum som skulle hållas det sista året de hade elever för sen skulle skolan stängas. Fick dom komma och hälsa på? Gå i vår trädgård och titta på huset? 3 rynkiga före detta elever i byskolan kom. Dom berättade om sitt lyckliga liv och hur det hade varit i huset.

Min man sa: min fru säger at någon har dött i huset...
Öppen fråga.

Syskonen ser på varandra och sen berättar dom att för cirka 15 år sen, kanske 20 år sen, tiden går ju så fort, så var det en man som kom för att titta på huset och han ville inspektera det innan han köpte det. Han kröp in under huset som står på plintar och det är cirka 20-30 centimeter mellan hus och mark så man kan krypa under huset. Han kom inte ut levande. Han tog i någon felaktigt monterad kabel under huset, varmvattensberedaren och avloppet och jordströmmen. Han dog under vårt hus.

Jag vet hans namn, han hette Trevor. Jag tror inte att hans ande svävar här för jag har sovit bra och jag har inte varit rädd, men nu så känns det obehagligt at gå i mörkret till toa mitt i natten även fast hunden lufsar efter mej i mörkret.

Vi skojar om det hela som man brukar göra om det känns obehagligt. Vi säger: e de inte Fingal Olsson som sitter där borta?
Nää, han e ju dö!
Men han rör ju på sej!

Har tänkt på Trevor i 24 timmar nu. I 24 timmar har jag vetat om att han dött under mitt golv. Jag vill veta var han dog, eller vill jag inte veta det? Jag ska kontakta lokala tidningen och fråga om dom har något arkiv.

Visst är jag larvig! Jag har bott här i mer än ett år, min man har bott här i mer än 2 år och vi har inte hört eller sett "någonting" men ändock så känns det otrevligt att en ung man dött under mitt golv. Mitt hus har mördat någon. Om Trevor finns här så tror jag han är glad åt att ha fått sällskap.

Det är ju inte bara min man och jag utan också hundar, katter, skotska höglandstjurar i hagen, får på uppfarten och stereon spelar bra musik och vi skrattar och försöker att aldrig gräla. Hade inte Trevor dött så hade han nog fortfarande bott i det här huset med den underbara utsikt vi har över bergen. Han kanske ser utsikten fortfarande? Vad vet jag om vad som händer med oss när vi dör?

Av Suzanne Ek 06 apr 2003 11:56