Bytakanal-mentalitet och verklighet

Jag och en väninna spenderade en vecka på ett handikapphem och ett barnhem i Riga med det välvilliga syftet att dokumentera och rapportera samtidigt som vi hoppades kunna göra något konkret för att hjälpa.

För mig, som ännu är ung och oskuldsfull och inte har sett särskilt mycket djupare fattigdom än Stockholms västerförorter vilket dock självklart inte ska ignoreras annat än på teve, var det en omtumlande upplevelse. Det är tungt att verkligen träffa alkoholskadade elvaåringar med framtidsutsikter som inte pekar åt annat håll än drogmissbruk, prostitution och kriminalitet. Det är jobbigt att se hur de spelar fotboll med en gammal avlagd tennisboll medan vi har lådor med leksaker på vinden av nostalgiskäl. Jag känner mig snål och sniken som hökvaktar min plånbok innehållande tvåhundra sketna spänn när vi har blivit varnade för ficktjuvar bland barnhemsbarnen.

Det är när grannbarnen knackar på, frågar om de kan få lite mat och blir överlyckliga över lite skorpor som de får av tanten vi bor hos – samtidigt som jag sitter med käften full av chips och choklad – som jag verkligen inser hur bra jag egentligen har det. Bara studieresan till Riga kostade mig mer en än normal lettisk månadslön, och jag kan knappast säga att utgiften sved särskilt hårt i min egen plånbok.

Som insnöad västerländsk medelklasstonåring är det lätt att betala årsmedlemskap i RKUF Röda Korsets Ungdomsförbund och känna sig vänlig, samtidigt som man lätt hostar upp femdubbla priset för ännu en piercing eller en trendig frisyr "Självförtroende - 650 spänn", som de sa i julreklamen. Och jag kan definitivt inte säga att jag är bättre själv. Vi är alla produkter av det konsumtionssamhälle vi lever i, och det farligaste av allt är att vi har så svårt att se det.

Jag minns hur min mamma satt och såg på morgonteve vid frukostbordet och ett inslag om hur illa man behandlar grisar i djurtransporter kom på. "Usch vad hemskt" sa hon och bytte kanal med den lägligt placerade fjärrkontrollen. I samma handrörelse lade hon på en bit skinka på sin frukostmacka. Ursäkta vegetarianinlägget, det må verka irrelevant, men det är främst en liknelse.

Det är jobbigt att inse att folk dör av svält medan vi äter gräddtårta, så därför väljer vi att förneka det. Bytakanal-mentaliteten är ett effektivt psykologiskt försvar som visserligen skyddar oss från den ångest det innebär att man faktiskt kan hjälpa till om man orkar engagera sig lite, lite extra. För om vi fick ut något positivt av vår resa, förutom breddade personliga perspektiv, så var det insikten att det inte är lönlöst att försöka.

Av Anna Maria Nilsson 03 apr 2003 13:51