Varför Erik är tyst

En lägenhet blir sedd inifrån. Först ser man en vy in i vardagsrummet. Det är sporadiskt inrett. Sedan får man sig en titt in i köket. Det står en tallrik på köksbordet med torkade matrester i. Sedan får man se lägenheten ur olika vinklar, en slags rundvisning kan man säga. Det verkar inte vara någon där. Nej vänta, det är visst någon där. På golvet i hallen, snett över tröskeln in till köket, ligger en man. En stor fläck av blod har runnit från honom. Är han död?

Erik: Jag är död. Efter ett dygn har jag nu insett att det är så det ligger till. Jag kan inte röra min kropp. Se själva. Paus. Han försöker att resa sig, men inget händer som vi kan se.

Igår upplevde jag något extremt konstigt. Plötsligt kunde jag liksom glida ur mig själv, ja, jag vet att det låter ofattbart, men det var faktiskt så, för att se mig själv uppifrån och från sidan - från vilken vinkel som helst. Jag kunde till och med se hur jag såg ut underifrån, som om jag befann mig en våning ner och tittade upp på mig själv som om golvet var en glasskiva. Det var som om det inte alls fanns. Sedan kunde jag dra in mig själv i min kropp igen. Fast jag vet inte om jag hör hemma i den längre. Jag vet som sagt inte vad som händer när den börjar ruttna bort. Vart tar jag vägen då? Tusan också! Jag som trodde att döden var en bekymmerslös tillvaro, men plötsligt förstår jag ingenting. Borde ingen möta upp mig eller något sådant? När jag nu har behållit mitt medvetande, menar jag. Steg i trappan. Det är brevbäraren som dumpar ner ytterligare en bunt med reklam som dimper ner på golvet bredvid mannen. I ena ögonvrån kan han se halva brevinkastet, till och med handen som öppnat det. Ljuset i trapphuset är starkt och bländande genom springan. Med en smäll stängs luckan och stegen fortsätter. Jag undrar hur länge det kommer att dröja innan någon upptäcker mig. Det har jag faktiskt inte hunnit tänka på. Vad tusan händer då? Jag kommer att stängas in i en låda och grävas ner för en långsam förmultning, med all säkerhet. Tänk om det tar jättelång tid innan någon letar efter mig. Jag är inte direkt mannen med de tusen vännerna, om jag ska vara ärlig mot mig själv. Jag kommer kanske att ligga här och börja stinka och attrahera kryp och bli full av svarta likfläckar över hela kroppen. Hans röst blir alltmer panisk. Min hjärna kommer att lösas upp och inälvorna kommer att tas över av bakterier som kommer att sprida ut sig och föröka sig tills ingenting längre finns kvar av min kropp. Jag vill inte vara med om det här längre. Finns det inget sätt att komma ifrån alltsammans?

Ett irriterat surrande avbryter hans funderingar. Det är en fluga som på något vis har lyckats ta sig in i luftinsläppet bredvid fönstret. Det är bara en tidsfråga innan den är inne i lägenheten. Och med den lär det komma fler. Mannen känner hur ett djupt äckel fyller upp hans lungor och formar ett ljudlöst skrik av ångest när han inser vad som håller på att hända. Med ens är flugan inne och söker sig till den liggande kroppen som en målsökande robot. Den landar mjukt och väljer noggrannt ut en lämplig plats att lägga äggen på. Så sker det. I hans döda kropp börjar hundratals larver att utvecklas. De lever på hans ruttnande kött. Fler flugor hittar till liket, som för Erik har blivit en läktarplats för bevittnandet av livets slutskede - hans egen upplösning. Och nu då? Mannen tittar ner på sina händer. Han sitter på en stol, klädd i kostym. I rummet finns ett stort bord. En ung kvinna i kjol och blus, med håret uppsatt, sitter mitt emot honom.

Kvinnan: Goddag. Först och främst skulle jag vilja se dig fylla i dessa formulär. Hon håller fram en bunt med papper. Jag ber om ursäkt för den där scenen med flugorna, men vår erfarenhet är att vissa har svårt att släppa taget om kroppen, så vi beslöt oss för att låta alla stanna kvar ett tag längre innan de skickas vidare. Det underlättar så att säga vårt fortsatta arbete. Hon vandrar omkring i rummet medan mannen ögnar igenom papperna. Jag antar att ni har en del frågor, vi kommer att gå igenom allting tids nog. Angående formulären så är det ren formalia, vi försöker inte lura dig på något vis, så du kan lugnt skriva under dem. Kvinnan lutar sig fram över bordet. Erik tittar intensivt på henne. Hon ler mot honom. Du inser väl att inget av detta är på riktigt. Jag hade lika gärna kunnat se ut så här. Hennes ansikte slätas ut som om hon hade en plastpåse över huvudet som låg slickad mot huden. Sedan återgår hennes ansikte till hur det såg ut från början. Men vi tycker att det är trevligare på det här viset. Så... då ska vi se vad du har tilldelats.

Hon plockar fram en svart mapp och läser i ett papper som ligger i den. Sedan öppnar hon dörren ut till en korridor och mannen följer henne ut i den. Korridorens ena ände leder ut till vad som verkar vara en stor lagerlokal, i den andra änden är det ett flertal stängda dörrar som saknar handtag. Kvinnan går fram till en av dem och plockar fram ett handtag ur fickan och öppnar den. Hon tecknar åt honom att komma med henne. De stiger in i ett kalt rum som har tre stängda, handtagslösa dörrar. Mitt på golvet står en sop med en sopskyffel. Det hänger en glödlampa i taket.

Kvinnan: Här ska du vara. Ta sopen och sopa taket, väggarna och golvet. När du är klar börjar du om från början igen. Får jag föreslå att du finner ett system i hur du ska göra detta så att du håller reda på vilka ytor du redan har tagit. Det var allt. Lycka till. Hon går ut ur rummet innan han hinner ställa några frågor. Han kan höra hur hon låser dörren efter sig. Han bankar på den.

Erik: Vänta! Jag förstår inte! Han får inget svar. Till slut vänder han sig om och tittar på sopen. Det här är ju helt sjukt. Och vad skulle hända om jag INTE sopar? Vad menar de egentligen med det här? Han vandrar några varv runt om i rummet. Sedan sätter han sig ner mot en av väggarna. Sopa. Vilken idioti. Argt tar han tag i sopen och börjar sopa taket. Sedan går han vidare med golvet och väggarna. De är rena. Han behöver inte sopskyffeln. När han är färdig med det första varvet börjar han om från början, precis som han blev tillsagd. Jag vet att jag tänkte att det borde finnas en ordning i detta. Ett syfte av något slag, men jag minns inte hur det var jag formulerade det. Hur var det nu... det var något med hon som mötte mig, tror jag. Det fanns kanske ett samband någonstans, men jag lyckades inte se det. Kanske fanns det ingenting? Något borde finnas. Det här kan vara en del av en stor plan. Efter ett tag tappar han räkningen på antalet varv han sopat. Han känner sig inte trött. Överhuvudtaget verkar han inte ha några fysiska känningar längre. Tid förflyter. Ingen vet hur länge. Han glömmer bort att tänka på vem kvinnan var eller om hon kommer att komma tillbaka. Till slut vet han inte vad han gjorde innan han kom till rummet. Han tycker att det verkar som om sopen alltid har funnits i hans hand.

Det blir svart. En behaglig värme sprider sig i hans kropp. En röst talar till honom: död kan definieras som det definitiva upphörandet av livsprocesserna. ... En yngling uppenbarar sig ur mörkret med en neråtvänd fackla i handen. Det är han som talar. De viktigaste av dessa är oxidationsprocess... Blir avbruten.

Erik: Vem är du?

Ynglingen: Jag är Thanatos.

Erik: Thanatos. Borde jag veta vem du är?

Ynglingen: Det gör du redan. Du har läst om mig. Jag är en del av den omätliga mängd information som du, helt omedveten om, har haft lagrad i din hjärna. Du förstår, saker kommer till oss när vi minst anar det. Om människor bara visste hur mycket man hinner lära sig under sitt liv skulle de inte lida av sådana mindervärdeskomplex. Dessutom skulle det kunna förklara mycket av det som ni uppenbarligen inte förstår. Men jag kom faktiskt inte hit för att tala om det. Jag har kommit för att meddela dig att du är död.

Erik: Men det vet jag redan.

Ynglingen: Visst, visst. Men nu är det verkligen färdigt. Inget mer medvetande. Bara svart. Paus. Så, är du redo? Okej. Då drar jag ur pluggen då.


Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs och SFI:s Manusfabrik.

Av Frida Marklund 01 apr 2003 09:32