Tafsa inte på min föräldraledighet!

Jag vet att man inte ska generalisera, men måste ändå utbrista; typiskt karlar! De tvekar då inte en sekund att kräva sin rätt och lite till och roffa åt sig. Ingen falsk blygsamhet här inte! Efter 100 år på delad arbetsmarknad har kvinnor 80 procent av männens lön för motsvarande arbete, mindre än 20 procent av chefsposterna och mindre än 10 procent av styrelseposterna. Efter några ynka decennier med delad föräldraförsäkring har männen redan lyckats roffa åt sig 15 procent av ledigheten. Men inte är de nöjda för det inte - nu tryter tålamodet och de kräver 50 procent omedelbart, samtidigt vill de givetvis ha ut högre ersättning än den kvinnor nöjt sig med i alla år. Jag borde väl inte vara förvånad - men är det ändå. Och nu gäller det att vi kvinnor sätter oss på tvären!

Som kvinna och höginkomsttagare kom det som en chock när jag fick mitt första barn och upptäckte att 80 procent av lönen inte var 80 procent av lönen för alla kvinnor, utan bara gällde upp till 23 000 kronor i månaden. När jag försökte framföra det orättvisa och märkliga i att man som höginkomsttagare får betala 50 procent skatt och få ut 55 procent av lönen vid barnledighet när andra som betalar 30 procent skatt får ut 80 procent av lönen möttes jag av noll förståelse. Jag förstod ganska snart att det var ett lite pinsamt ämne att tala om, troligen för att jag då "erkände" att jag tjänade mer än 23 000 kronor i månaden. Och förresten ska man vara tacksam att man får en sådan fin förmån som möjligheten att vara ledig i ett helt år med sitt nyfödda barn. Och det var jag verkligen! Så jag teg. Även fast vi förlorade 7000 kronor varje månad på att jag var hemma istället för min man njöt jag av varje dyrbar sekund av mina åtta månader hemma.

Det är fascinerande att se vilken genomslagskraft denna fråga får nu när det gubevars är männen som ska vara hemma och det i flera månader, ja kanske till och med 3 eller 4 stycken. Inte några tankar hos dem på att man tar pengar från den stackars offentliga sektorn och alla de lågavlönade kvinnorna där. Inte någon som verkar skämmas för att erkänna att de har en hög lön. Inte verkar männen så tacksamma över förmånen att få vara lediga heller. Männen är ju uppmärksammade på problemet i förväg och om de har så himla hög lön har de ju möjlighet att spara under de första 6-9 månader som mamman är hemma. Så nog borde de klara att avvara några tusen. Om nu jag gjorde det utan att skrika halsen av mig.

Numer är jag absolut emot att föräldraledigheten delas lika av jämställdhetsskäl. I alla fall så länge den inte uppgår till sammanlagt minst 2 år. Ska jag svälla som en boll och må urkel i 9 månader för att sedan genomgå en nära döden upplevelse förlossningenoch därefter tampas med hemorrojder och stygn i underlivet, mjölkstockning och på köpet få hängmage och hängtuttar så vore det väl fan om nå´n välnärd, utvilad karl typ barnens far kommer in från vänster och snor mig på tiden med min bebis och skickar tillbaka mig i detta bedrövliga skick till den hårda arbetsmarknaden. Med en hormonsvallande kropp som skriker efter mitt lilla barn. Nej över min döda kropp!


Argumentet att det är bra för en jämställdare arbetsmarknad att man delar på föräldraledigheten faller helt platt efter de empiriska experiment jag genomfört. Min man och jag delade hyfsat lika, jag var hemma 60 procent av tiden och han 40 procent av tiden sammanlagt för båda barnen. Under den tiden har han kommit ikapp och passerat mig i lön. Så fort magen började synas började jag nämligen räknas bort. Inga utbildningar, kurser och framtidsprojekt eller löneförhöjningar var riktigt aktuella för min del. När jag kom tillbaka tog det också en stund innan jag räknades som "back in business" igen. Mina åtta månaders ledighet förvandlades på så sätt till att jag i mina uppdragsgivares huvuden var borta i cirka 1 ½ år. Att min man skulle vara pappaledig däremot sjönk inte riktigt in förrän han varit borta i minst en månad och innan han skulle komma tillbaka började man rycka i honom. Hans sex månaders föräldraledighet blev på så sätt till ungefär 4 månader, som en lite förlängd repmånad ungefär. Så ur arbetsmarknadssynpunkt har vi inget att vinna på att dela med oss. Vi förlorar underbar tid med våra små barn och vinner ingenting på den andra fronten.

Vi kvinnor borde tuffa till oss när det gäller förhandling. Istället för att mesigt stödja våra män som vill sno den enda förmån vi har på arbetsmarknaden ska vi säga ett bestämt nej till delad föräldraledighet. Eller snarare ett villkorat ja.

Javisst ska ni få 50 procent av föräldraledigheten - men först ska vi ha 50 procent av VD- och styrelseposterna! Samt 100 procent av lönen. Då och inte en sekund före får ni 50 procent av ledigheten.

Och det är ändå ni som vinner på affären.

Av Anna Linusson 01 apr 2003 17:43