Han hade en lista

och så vidare ner till

tjejen i kassan på falafelstället.

som skulle bli den sista, sen skulle han vara uppe i femtio.

Chefen hade skickat honom på kurs.

Dale Carnegie.

Self-management.

Det handlade om att inte flumma runt utan riktning, utan lära sig sätta upp mål och sen spjälka upp dessa i delmål och sen skriva en handlingsplan med saker man ska genomföra, beta av, ett efter ett. Sen var det tydligen bara att följa handlingsplanen som en robot så skulle man först nå delmålen och så småningom slutmålet. Ja ni känner igen snacket, eller?

De fick i uppgift att applicera dessa nya redskap på deras eget liv, det var då han skrev listan.

De övriga kursdeltagarna bestod mest av säljare från reklambyråer som skulle lära sig strukturera upp sina liv eller sälja in si och så många nya projekt innan årsslutet.

Han läste upp listan, stolt över att ha hittat en verkligt nyttig användning av skiten de snackade om. Han var lätt bäst i klassen, lätt, trots att han nyss gått ut gymnasiet, nästan, jämfört med de andra var det nyss.

Om han inte gått kursen skulle han aldrig komma upp i femtio innan han fyllde år. Nu visste han, följde han handlingsplanen, som en robot, så skulle han nå delmålen, han skulle till exempel beta av listan ner till Sara innan december och till bruden som jobbade på BilloBob till januari och så vidare fram till i maj då han skulle landa på femtio, varken mer eller mindre, femtio. Och tjejen i kassan på falafelstället.

Han var mest stolt över handlingsplanen som han skrivit för Gasellen, hon hette inte så, nej, fan, men rörde sig som en gasell, tyckte han, så han kallade henne för Gasellen. Den var bergsäker, bara till att utföra, så skulle det snart bli knulla av. De hejade redan på varandra. Så nu skulle han räkna till sju hejanden. Han visste att hon gick på komvux, det gjorde Polarn också, han skulle få luska reda på vad hon hette. Sen den åttonde gången, någon gång i slutet av november, skulle han tilltala henne med namnet och börja prata, typ nämna komvux, undra vad hon gör nu, precis som om de kände varandra, prata på och medan hon undrande försöker placera honom så passar han på att bestämma fika för han måste skynda sig vidare, sen skulle det ena leda till det andra och ja ni hajar? Och det bästa var att allt är nedskrivet, bara gå hem och kryssa av när man utfört en handling på någon av handlingsplanerna. Det var ju som gjort för en slacker. Allt gick på automatik. Och vips så var man uppe i femtio.

Det blev tyst. Fröken skruvade nervöst på pennan i handen, lagd i den andra, bakom ryggen o stirrade ner på sina loafers, fotriktiga, Ecco. FAN. Han förstod inte. Han var ju helt klart bäst. Bäst i klassen. Vad var egentligen att ringa den och den kunden tre gånger innan december jämfört med hans lista? Va? Han var ju bäst. Fan.

Sen skämdes han. Det gör han fortfarande när han möter någon av de andra deltagarna nere i centrum.

SHIT!

Detta är ett bidrag till Sourze Poesiskola.

Av T.L Stjerna 01 apr 2003 09:35