Några saker som tyvärr har hänt mig

1.1 Parken
I förgrunden bygger två femåringar, JOHANNA och MIRJAM, ett sandslott i en sandlåda. I bakgrunden kommer DENISE in och sätter sig på en bänk.

DENISEVoice Over: När jag var tjugoåtta år slog jag mig ner på en parkbänk för ett mellanmål.

Närbild på Denise som tar ett bett från ett bröd. Hon stannar upp i tuggandet och tittar ner i brödet.

DENISEV.O: Döm av min förvåning när jag då hittade en liten man inuti brödet.

Tittar snabbt upp, ser sig omkring och tittar ner igen.

DENISEV.O: Den lille mannen förklarade med tyst och försiktig röst att brödet var hans hem. Det var där han bodde och det var där han hade sett sina barn växa upp.
Sen visade han mig sin miniatyrgrammofon och spelade en platta med Charlie Parker.

En svängig låt med Charlie Parker spelas. Denise ler, sätter brödet till örat och gungar rytmiskt med huvudet.

2.1 Parken
Samma bild som i början. I bakgrunden reser sig Denise från bänken och går iväg. Den svängiga låten med Charlie Parker tonas ned samtidigt som hon försvinner och LARSA, NINA, CATTIS, BUBBA och TOR-ERIK dyker upp förgrunden.
De fyra förstnämnda korsar sandlådan vrålandes och stampar sönder Johannas och Mirjams sandslott på väg mot närmaste affär medan Tor-Erik motvilligt bildar eftertrupp på sina kryckor.

BUBBA: Har ni pissat på er eller ska jag pissa på er?!

JOHANNA: Ni gjorde det med flit...

Tor-Erik tittar in i kameran som börjar följa efter honom.

TOR-ERIKtill kameran: Kommer man ny till en stad så är det inte alltid lätt att träffa människor. Jag kommer ju inte heller ut så mycket förstås och har man suttit ensam nog länge på rummet blir man glad oavsett vem det är som knackar på dörren. Även om det bara är folk från korridoren. Till slut tar man vad man får.

LARSA: Tor-Erik, var nu inte så fet hela tiden!

CILLA: Wowowowoo!

BUBBA och NINA: SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD!

LARSAtill någon utanför bild: Arabhora häng med, vi ska köpa öl!

CILLA: Jag är bara så jävla jävla, jävla glad! Fuck you jävla träd. Wowowowoo!

TOR-ERIKtill kameran: Satan vad jag hatar dom.

2.2 Inuti en närbutik
Entusiasterna löper amok medan de köper folköl i en liten butik.

TOR-ERIKtill kameran: Cilla säger alltid allting flera gånger när hon talar och så står hon IRRITERANDE NÄRA NÄR MAN pratar med henne, det är hon som för ett jävla oväsen. Han där borta som stjäl snickers heter Bubba, han tog strypgrepp på mig en gång så jag svimmade. Här är Nina. En gång satte hon riven pepparrot under förhuden på en kille så han fick åka till lasarettet, men är egentligen bara här för att hon inte orkar vara någon annanstans. Vilket skulle gjort henne till den värsta av allihop om det inte vore för Larsa.

LARSA: Hello mister ahmed-bahmed tjing tjong. Öl för tusen spänn.

TOR-ERIK: Han är antikrist. Han är ta igfanimig fiende till allt levande.

2.3 Utanför närbutiken.
Gänget kommer dånandes ut ur affären med Tor-Erik i släptåg och försvinner längs gatan. Från samma håll kommer KAFFEKUNGEN promenerandes utan att lägga märke till busarnas framfart. När gänget passerar Kaffekungen börjar kameran följa efter honom när han går in i affären.

KAFFEKUNGEN V.O: En sak jag inte tycker om det är när saker blir krångliga. Det är så mycket bekymmer med världen hela tiden. Folk bråkar och blir med barn och jag vet inte allt. Nä, då tacka vet jag kaffet. Det vet jag var jag har det.

3.1 Inuti närbutiken igen.
Kaffekungen stiger in i affären och ser sig omkring. Det är viktigt att ingenting syns eller hörs som inte är kafferelaterat. Alla hyllor i affären är tomma förutom dem som innehåller produkter var användningsområde kan härledas till kaffedrickande. Kaffekungen väljer ut ett paket kaffe och lägger en sedel på disken som det inte står någon expedit bakom. Går ut.

KAFFEKUNGEN V.O: Rättare sagt, jag vet allt om kaffet. För det är jag som kokar det och det är jag som bestämmer hur mycket kaffe det ska vara. Jag bestämmer också om det ska koka med eller utan lock, hur mycket vatten det ska vara i eller exempelvis hur länge det ska koka. Ingen annan. Bara jag.

3.2 Utanför närbutiken igen.
När Kaffekungen stiger ut på gatan igen är den tom och inte ett ljud hörs. Kaffekungen går iväg åt samma håll han kom ifrån.

KAFFEKUNGEN V.O: Och nu vill jag bara säga från början att jag är den förste att hylla de demokratiska principerna. Medkännande är jag. Mycket lätt kan jag sätta mig in i hur det är att att, exempelvis, förlora en närstående i en obotlig sjukdom...

3.3 På väg hem.
En bild av Kaffekungens hus från andra sidan gatan. Kaffekungen är på väg hem. Fortfarande är allting tyst, stilla och avskalat.

KAFFEKUNGEN V.O: ... som gäckar den moderna läkarvetenskapen så därför förstår jag ju självklart att det här arrangemanget inte faller alla på läppen. Att många självklart vill ha ett ord med i laget om hur mycket kaffe det ska vara.

KAFFEKUNGEN: Men det kan man tyvärr inte vara med och ta beslut om!

För en kort sekund är plötsligt gatan full av människor, maskiner och oväsen. Sen är allt borta. Kaffekungen fortsätter in i sin port.

KAFFEKUNGEN V.O: Fast det är inte alltid en dans på rosor, inte. Det är ensamt på toppen. Men som någon sa en gång, oväsentligt vilken gång; "Man väljer om man är ensam eller själv". Det gör jag. Och det är bara jag som väljer.

När porten slår igen om Kaffekungen kommer stadsljuden plötsligt tillbaka. Människor och bilar dyker upp från höger och vänster eller tomma intet. Över alltihop hörs en svängig låt med Charlie Parker.

4.1 En musikalisk promenad.
Denise kommer in i bild med brödet tryckt mot örat och kameran följer efter henne. Medan musiken flödar går hon kanske över en bro, förbi en fontän eller över ett torg. Ibland tittar hon ner i brödet och nickar ivrigt åt någon lustighet. Tydligen har hon och mannen i brödet blivit goda vänner.
Därefter går hon förbi ett öppet område där gänget och Tor-Erik har slagit sig ner. Urin och skadegörelse. Larsa skakar och öppnar en öl så det sprutar på en förbipasserande.

LARSA: In your face äckliga gamla människa! Du var fan redan gammal på 50-talet.

Tor-Erik sitter på samma bänk som Nina och verkar tala in i en kamera som en kameraskötare håller i.

5.1 Frälsningen.
Tor-Erik sitter på samma bänk som Nina och talar in i kameran.

TOR-ERIK till kameran: Så jag är rädd för att jag brister vid en viss tidpunkt. Det är när Larsa underhåller sällskapet om hur mycket hembränd sprit han drack en gång.

LARSA: ... och hon ligger ju avsmälld där på sängen och jag tänker att jaja det man inte vet om har man ju inte ont av...

TOR-ERIK till kameran: Jag antar att alla har någon slags inre gräns. Jag sluter ögonen. Och så öppnar jag dom igen.

Alla går sina öden till mötes.

TOR-ERIK: Nina bryter armen på två olika ställen, Cilla får missfall i femte månaden fast hon inte ens var med barn, Bubba får per telefon reda på att hans mamma har slitits sönder av hästar och Larsa... han är inte ens här längre för han blev en utslagen lodis för flera år sen. Håller väl till i någon gångtunnel eller nåt antar jag.

Lutar sig tillbaka på bänken medan de andra skriker och gråter i bakgrunden. Han har stigmatablödningar på pannan och handlederna.

TOR-ERIK: Och jag. Jag är min egen frälsare. djup utandning Ah.

6.1 Köket
Ett totalt avskalat kök förutom kaffeattiraljer.

KAFFEKUNGEN V.O, djup inandning: Ah. Ibland skickar jag ut ett påbud om att slå av köksfläkten och då luktar det kaffe i hela köket. Härligt.

KAFFEKUNGEN: Härligt.

Kaffekungen häller upp kaffet i koppen. Tar en sockerbit. Tittar på sockerskålen. Tar en näve sockerbitar och häller i. Dricker kaffet.

KAFFEKUNGEN V.O: Och så häller jag upp. Också här är det jag som bestämmer om kaffet ska komma i klunkar, droppar, strålar, skvättar eller jämna floder. Om det bara ska bli en halv kopp eller om det ska komma lite på fatet, det är helt upp till mig. Och så tar jag socker. En bit eller kanske två. Ibland. Ibland tar jag jättemånga. Det kan man inte veta. Och så rör jag om. Och så dricker jag kaffet. Mmmmm. Smakar jättegott. Ibland. Smakar skit ibland. Bestämmer jag. Ja, ibland dricker jag inte kaffet alls utan kokar nytt. Så att.

KAFFEKUNGEN: Blä.

Häller ut kaffet. Det forsar i ultrarapid likt en syndaflod mot kameran.

KAFFEKUNGENtill kameran: Ni tycker kanske jag är galen? Men ni kan hålla käften för jag är kejsare i ett helt universum.

Närbild på en kopp med kaffe. Grädde hälls i och formar en spiral när den rörs runt av skeden. Sen förändras grädden och vi ser en liten galax som cirklar runt, runt i koppen. Sen hörs tonerna av en låt med Charlie Parker och galaxen förändras till en pupill.

7.1 I parken återigen.
Kameran zoomar ut från pupillen och låten med Charlie Parker tar slut. Man ser Denise ansikte och hur hon lyfter brödet från örat. Hon ler och applåderar.

DENISE V.O: Tydligen bodde den lilla mannen i brödet.

Denise tar ett stort bett till i brödet. Och tuggar, tuggar.

DENISE V.O: Fast man måste ju äta.

Kameran drar tillbaka så sandlådan, Johanna och Mirjam hamnar i förgrunden medan Denise vandrar bort.

8.1 I sandlådan.
Femåringarna Johanna och Mirjam sitter fortfarande och tittar på ruinerna av sitt sandslott.

JOHANNA: Vad kan man egentligen säga när något sånt här händer? Det finns inget att säga.

MIRJAM: Man skulle kunna säga att en handlande människa alltid är att föredra framför en som saknar syfte. Att man måste tro att detta syfte är gott annars kan man ta sina saker och gå. Man skulle slutligen kunna säga att det först är när en människa upplever sig som ett offer för omständigheterna som hennes omständigheter förvandlas till något som andra faller offer för och hennes handlingar bara blir saker som händer. Och det kan vi aldrig askeptera.

JOHANNAtar hinken och går: Acceptera heter det, dumskalle.

Slut.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs och SFI:s Manusfabrik

Av Rasmus Lindberg 31 mar 2003 15:29