Med expressfart mot avgrunden

Jag känner tiden rinna iväg. Jag börjar sakta men säkert närma mig 30-årsstrecket. När jag var tonåring så kunde jag knappt föreställa mig hur det skulle vara när man är 30. Och om jag överhuvudtaget funderade på det så trodde jag nog att jag skulle vara vuxen. Ni vet, jobb, familj, bil och hela alltet. Kanske till och med hus och hund. Nu har jag bara ett drygt år kvar och det enda som hittills är uppfyllt är jobb. Visst, det kan hända mycket på ett år men det känns knappast troligt och jag är inte ens säker på att jag vill ha allt.

Jag är inte så road av bilar. Har inte ens körkort.
Hus. Jag kan inte se mig själv bo i hus. Måla, klippa gräset, bygga gillestuga och så vidare. Allt jag har undvikit att hjälpa till med när jag växte upp. Varför skulle jag plötsligt bli intresserad av det? Hund. Ja, varför inte. Jag gillar djur. Kan tänka mig en hund eller en katt. Många människor påstår sig vara katt- eller hundmänniskor. Inte jag. Jag gillar båda delarna.
Familj. Ja visst. Varför inte. Jag har inget principiellt emot att skaffa barn och bilda en liten familj. Det skulle vara trevligt. Men för att kunna bilda en familj krävs det ju någon att göra det med och det är mitt största dilemma just nu.
Jag och flickor. Det är ett kapitel i sig. Jag kan väl inte säga att jag har varit så framgångsrik på det planet. Mina förhållanden är lätträknade. Både i antal och i tid.
Jag brukar ha för vana att kära ner mig i fel personer. Det största felet är att de brukar vara upptagna. Men de vill ofta bli vänner. Och dum som jag är går jag med på det.
Det senaste exemplet är ganska färskt. Det är från i vintras. Jag träffade den perfekta flickan. Allt kändes rätt. Faktiskt mer rätt än någonsin. Det var först ett stort gemensamt intresse som fick oss att börja umgås. Kärleken till bra musik. Och ju mer vi lärde känna varandra ju mer gemensamma intressen hittade vi. Klart som fan att jag blev kär. Hon hade bara ett fel. Ett stort fel dock. Hon blev inte kär i mig. Och det är onekligen ett problem. Nåväl. Livet går vidare. Det är inte hela världen. Dessa klyschor försöker jag tro på mellan gråtattackerna i soffan lyssnandes till Bright Eyes, Kristofer Åström eller någon annan musik av och med sorgfyllda unga män med gitarrer.

Varför har jag då problem när det gäller flickor? Jag önskar jag kunde svara på det. Hade jag vetat var problemet sitter så hade det givetvis inte varit något problem. Jag kanske ställer för höga krav? Jag vet inte. Mitt grundkrav är ganska enkelt. Hon ska vara trevlig och hon ska tycka om mig och hon måste acceptera mina intressen. Jag har inte satt upp några listor för hur hon ska vara för det är egentligen ganska ointressant. Man faller för någon för att man just faller för någon. Jag skulle kunna sätta upp en lista på tio punkter en potentiell flickvän måste uppfylla men jag skulle garanterat bli kär i någon som inte uppfyller en enda punkt. Men det är givetvis en fördel om man har några gemensamma intressen eller beröringspunkter.
Jag har svårt att tro att jag i längden skulle kunna leva med någon som gillar vita prasselbyxor, E-type, Bingolotto och Sverigedemokraterna.

Jag kanske är för ful? Jag vet inte. Det får andra svara på. Jag är ju ingen fotomodell precis men jag har heller inte några allvarliga fysiska defekter. Det har till och med hänt att jag har fått komplimanger. Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle.
Vi var ett gäng vänner som satt på en av alla dessa överdesignade barer som finns och drack öl. Vi pratade rätt mycket om just utseende och vilka som är snygga. En tjej i utkanten av bekantskapskretsen sa då till mig att hon tyckte jag var attraktivare än till exempel en perfekt modell som Marcus Schenkenberg. Jag hade tydligen ett mer spännande utseende.
Även om jag i självföraktets namn inte håller med henne så är det ändå sånt som värmer. Man lever länge på det. Vilket bevisas av att jag fortfarande minns det efter flera år.

Jag kanske är en elak jävel? Nej. Absolut inte. Jag är så snäll så jag nästan är dum. När jag träffar någon som jag tycker om är jag beredd att offra allt för henne. Det kanske är det som är problemet. Att jag helt enkelt är för snäll. De flesta flickor verkar falla för elaka pojkar. Eller i alla fall pojkar med skyhögt självförtroende och som är lite vardagsfarliga. Vi snälla pojkar vill de däremot väldigt gärna bli vänner med. Det är oss snälla pojkar som de kommer till och vill gråta ut när deras tuffa, hårda, lite elaka kille har gjort slut. Och så säger de samtidigt idiotiska saker som "Varför träffar jag aldrig nån som dig i stället?". Hallå. Jag är här. Du har träffat mig. Du känner mig bättre än någon annan. Du vill ha någon som mig men jag duger tydligen inte. Vad i helvete är problemet? Tack för det!

Så jag kommer fram till att mina problem beror på mitt dåliga självförtroende. Jag har fått höra att jag måste jobba på mitt självförtroende. Ja, självklart. Men hur lätt är det när det hela tiden grusas. När man hela tiden går på nit efter nit. Det är ju inte så att självförtroendet ökar två snäpp varje gång man blir nobbad eller dumpad. Tvärtom. Det går med expressfart rakt ner i avgrunden. För att nästa gång sjunka ännu lägre.
Men folk med gott självförtroende fattar inte vad dåligt självförtroende innebär. Att säga till någon som har ett självförtroende som är djupare sjunket än Titanic att han måste jobba på det är lika korkat som när Kungen säger till uteliggare att det inte kommer några stekta sparvar flygande i munnen. I alla fall nästan.

Likaså får man hela tiden hör att det inte hjälper att tycka synd om sig själv. Som om det skulle vara ett självändamål? Visst finns det människor som tycker synd om sig själva för att just tycka synd om sig själva. Svarthåriga unga flickor som är vitsminkade, lyssnar på The Cure och tycker allt är skit skulle kunna falla in under den kategorin. Men knappast jag. Jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag vill inte tycka illa om mig själv. Jag vill tycka allt är bra. Jag vill tycka om mig själv. Men jag kan inte gå omkring och låtsas som att allt är bra när det inte är det. Jag kan inte stänga inne mina egna känslor.
Det har jag gjort alltför länge redan.

Av Daniel Ekman 31 mar 2003 14:25