Manliga feminister - falska profeter

Han tog till orda: "Jag trodde jag var en god människa, en öm älskare, en trevlig snubbe. Även om jag inte har gjort mig skyldig till något brott, i juridisk mening, ser jag min skuld i det här patriarkatet, jag har grävt i mina minnen och skäms över saker jag sagt och gjort".
Ur Robert Svenssons artikel "En manlig feminist talar ut"

Och han red ut i skymningen på sin vita springare med ett ädelt uppdrag. Att beskydda kvinnorna från det onda Patriarkala Imperiet. Väl framme i ghettot betraktade han de utsatta från hästryggen. Vissa var ofrivilligt sminkade, påtvingade urringade trasor och högklackat. Andra, mer medvetna om sin fruktansvärda situation, hade svartfärgat hår eller var helt enkelt rakade på huvudet. De senare skanderade feministiska slagord, viftade med pepparspray och brände porrtidningar. De protesterade så gott de kunde. Men något fattades.

Det de behövde var en hjälte, rekryterad från den övermäktiga fienden. Och precis som i sagorna Läs även Fantomen hade någon nu till slut hörsammat de nödställdas rop. En man som var både sårbar och modig på samma gång. Någon som gått igenom en djup självrannsakan och slutligen tagit ställning. Nu fanns han då äntligen där.

Ganska omgående förklarar denne kvinnornas försvarare att han är likhetsfeminist. Vi är mer lika än olika helt enkelt. Detta är nödvändigt att påpeka, eftersom han förmodligen är övertygad om att då man istället fokuserar på olikheterna inträder förtrycket per automatik. Dessutom är det bekvämt; det är ju politiskt korrekt i de kretsar där han nu befinner sig.

Kan det möjligtvis vara så att dessa olikheter gör att vi kompletterar varandra? Nej, hemska tanke! Det måste vara helt omöjligt att det skulle finnas andra skillnader än de rent fysiska.

Låt oss lämna Roberts äventyr för ett ögonblick och ge plats för lite samhällsanalys.

Många gånger får man höra hur fruktansvärt utsatta kvinnor är i arbetslivet. De har svårare med att nå högre positioner, de sextrakasseras, och så det trista faktumet att de får lägre lön än sina manliga kolleger. Det ligger mycket sanning i dessa påståenden. Men är det allt som är värt att berätta?

Om man ensidigt accepterar denna beskrivning av arbetsmarknadens missförhållanden, inser man ju ganska snart att männen i princip dagligen surfar omkring på räkmackor, klämmer kvinnor på brösten och dunkar övriga manliga kolleger i ryggen. Det senaste, att ge varandra beröm och stöd, är nog ändå männen verkligen bättre på än de mer sinsemellan avundsjuka kvinnorna.

Men feminismens doktrin förklarar att männen ingår i ett ondskans kollektiv helt enkelt; dominerat av dumhet, grava empatistörningar och uppmuntrande hejarop till andra personer begåvade med snopp. Att de stöttar varandra bättre beror förmodligen på den ondskefulla initiationsriten de genomgått någon gång under sin uppväxt, där de svurit varandra trohet i dunkelt upplysta kammare.

Det finns män som arbetar inom kvinnodominerade yrken. Det är en del trots allt. Manliga sköterskor, vårdbiträden och dagispersonal till exempel. Ibland sipprar information ut från deras arbetsplatser att vissa av dem känner sig diskriminerade. Ibland även sextrakasserade. Av kvinnor! Kan det vara möjligt? Tänk om könsförtryck inte är något som enbart utövas av män?

En ytterligare tråkighet nuförtiden är att manliga dagisföreståndare allt som oftast betraktas som potentiella pedofiler. En utsatt grupp om någon, med få försvarare förutom allas vår Fagerhultprofil Jan Guillou. Det pågår alltså moderna häxprocesser med en demoniserad manlig sexualitet i centrum. Och detta mitt i vår upplysta tid.
Alla de gamla klassiska ingredienserna finns att tillgå; angiveri, skräck, offentlig förnedring, paranoia, förhör, de förmodat utnyttjade barnen som leker i rättssalar, bestraffning och folkets rasande rop på blod och offer.
Nu måste man vara på sin vakt! Lita inte på din granne, allra minst om han skulle vara småbarnsfar och verkar sådär misstänkt trevlig.

Vissa kvinnor hävdar ideligen rätten till sin sexualitet. En del känner sig påhoppade av underklädesreklam. De anser det förnedrande att se kvinnokroppen exponerad för allmänheten och därmed även män gång efter annan. Det är ju inte alls klädreklam, det är en förnedrande kvinnoframställning. Jodå.

Mäns sexualitet då, detta yttersta massförstörelsevapen i patriarkatets händer? Jag vill påstå att denna är under attack. Då avser jag inte enbart pedofiliteorier, utan de flesta mäns sexualitet och hur den utövas. Om man konsumerar pornografi är man en chauvinistisk skitstövel som stöttar det patriarkala förtrycket av kvinnosläktet.
Däremot hör man sällan röster höjas mot den minst lika brutala gaypornografin. Den har ju dessutom många paralleller till den straighta pornografin; krystade manus, återkommande inzoomningar mot könsdelar, simulerade våldtäkter, nedlåtande kommentarer och så vidare.

Då blir det svårt. Där uppstår nämligen en konflikt i rättvisetänkandet, eftersom det är fel att angripa det man betraktar som utsatta minoriteter, så istället gör man det som moderna solidaritetskämpar i Sverige så ofta gör i de här situationerna: låtsas som det regnar.

Nu är det ju tyvärr så, att pornografi inte är något annat än en ren kulturyttring. Den finns bevarad på mer än 2000-åriga konstföremål från Kina, som reliefer och statyer på urgamla indiska tempel, i folksånger och berättelser, och
för all del i roliga historier. Anledningen till detta är naturligtvis sexualitetens aldrig upphörande angelägenhet för oss människor. Det är liksom svårt att låta bli att beröra ämnet. Folk blir kåta ibland helt enkelt.

Jag vill hävda att Robert Svenssons upprop till sina mindre vetande könsfränder inte är något annat än insmickrande joller, riktat till osäkra män och de ivrigt agiterande kvinnorna. Ett bekvämt initiativ eftersom det inte verkar som det finns något att förlora. Vem skulle ifrågasätta en så nobel handling? De är ju så sällsynta de där känsliga och medkännande männen. De flesta är ju istället osjälvständiga flockdjur som är offer för sina primala drifter.

Men så kommer man plötsligt fram till en ny möjlighet, efter att ha släppt det kritiska tänkandet. Det kan ju också handla om ett kall, en plötslig insikt som kräver omedelbar handling. Helt oegoistiskt och rättvisetörstande.
Som Jesus ungefär.

Robert uppmanar dock till ett självföraktets martyrium, en förenklad revolutionsteori i svart och vitt. Du bör finna dig i rollen som förtappad patriarklakej som krälande på marken ber om ursäkt för din blotta existens och tigger om frälsning.

Detta är kapitel 1 i den ABC-bok för hur sekter rekryterar medlemmar och därefter får dem att självmant utplåna sina jag. Individualitet är själklart av ondo för sekten, eftersom det försvårar manipulation.

Det resulterar i, att den grupp som förut erkänt sig till motståndarsidan i det här fallet det onda patriarkatet av de senast inkomna medlemmarna, måste än mer än de andra i sällskapet hävda sin absoluta omvändelse. Det är ett hårt jobb när man dessutom fysiskt råkar tillhöra det maktfullkomliga förtryckarimperiet.

Så det är bäst att man håller sig på mattan och bara flyter med. Agera maskot helt enkelt. Då och då kan det hända att man får uttala sig, men vid dessa tillfällen är det bäst att ha läst på i manus.

Så är då hierarkin på plats. Teoretiker, ideologer, propagandapersonal, fotfolk och och slutligen några rekryterade desertörer från Patriarkatet. Halleluja!

Och just propagandan och hur man för den är viktig i missionen, som pågår på kultursidor, i radio och TV. Man hänvisar gärna även till minoriteters rätt och andra utsatta grupper i samhället såsom barn, invandrare, låglönegrupper, homosexuella och kanske även djur. Det hela framstår som väldigt sympatiskt. Och progressivt, För det ordet står ju för framåtsträvande. Och det är ju alltid bra.

Vidare utvecklas den nödvändiga ideologiska terminologin. Sentenser, slagord och påståenden som både ska förföra nya anhängare samt skrämma kritiker till tystnad.

Och Riddar Robert får stiga ner från sin vita springare där i ghettot. Den lämnas förmodligen till en av de kvinnliga chefsideologerna att bruka i kommande strider. Höga hästryggar kan vara praktiskt när man ska upplysa eller attackera pöbeln.

Men Robert misströstar inte. Istället finner han en viss gemenskap här i proletariatet. Han skolas i konspirationsteorier, likhetsfeminismens psalmer, slagord, hotbilder och sådan självförnekelse som bland annat står att finna i citatet överst. Aldrig får hans hunger efter att bli betraktad som en "god människa" mättas. Han måste ständigt bevisa sig värdig en plats i rörelsen. Roberts förhoppning är nog att hans namn ska finnas med på något dokument i framtiden som intygar hans goda vilja, då han kämpade sida vid sida med de förtryckta.

Jag ägnar honom denna reflektion. Inte för att jag tycker ssynd om honom, då jag förutsätter att han gjort ett självständigt val, utan för att jag finner det ganska roande.

Däremot kommer jag och mina manliga vänner fortsätta att betygsätta kvinnors bröst och bakdelar. Vi kommer då och då tala om dem som objekt. Naturligtvis med den trygga vetskapen i bakhuvudet att kvinnor gör detsamma om oss män. Ty sådan äro naturen beskaffad. Om man vågar bejaka den, vill säga.

Av Magnus Bjärlind 31 mar 2003 14:19