Idrotten skapar dåliga värderingar!

Det sägs ofta att idrotten kan rädda ungdomar speciellt de som bor i förorter till storstäderna ifrån att "hänga i centrum", knarka och göra inbrott. Hur många gånger har inte Sportspegeln visat ett inslag om en kille på glid som räddats av någon ärrad boxningstränare? En tränare som blir den där fadersgestalten som killen självklart saknar, sedan tittar Albert Svanberg djupt in i kameran och berättar med hjälp av alla klichéer du kan tänka dig hur fantastisk idrotten är. Eller varför inte ett hemma hos reportage gjort på rosa toalettpapper, där vi möter fotbollspelaren med invandrarebakgrund och hans familj. För att förstärka det hela lägger de in några citat där spelarens gamla lärare berättar att han minsann skolkade ifrån hennes hemkunskapslektion hösten -96. Men det är inte bara potentiella värstingar som räddas från ett liv i misär av idrotten. Om du låter din pojke eller flicka, börja idrotta som kommer han eller hon lära sig allt det som de har nytta av i livet. Kamratskap, samarbete, disciplin, fair - play, you name it!

Ja, om du vill att din son ska lära sig att kärring betyder att man är dålig, om du vill att han ska umgås med koleriska "medel svenssons" som drygar ut sportdrycken med hembränt. Om du vill att din dotter ska lära sig att minoriteter det vill säga de som inte idrottar är förtappade individer. Om du vill göra din son fientligt inställd gentemot litteratur och pumpa honom full med "sunda" sexistiska värderingar, så varsågod släppa ner ditt barn till närmaste idrottsplats och låt "fadersgestalterna" göra jobbet. Om du vill att ditt barns vokabulär ska vara uppbyggt av ord som hora, kärring och andra fantastiska uttryck så slå en signal till den lokala hockeyklubben så fixar de resten.

Men integrationen då? Gör inte idrotten fantastiska insatser när det gäller att integrera förortskidsen i det svenska samhället, det har ju Mats Olsson skrivit i sin krönika ju! Det är troligtvis så att idrotten gjort goda insatser vad det gäller integration, men idrotten har gjort minst lika många negativa insatser. Har du tänkt på att idrottsledare och fram för allt det vi kallar idrottsjournalister, alltid talar i "vi och dom" termer när det handlar om svenska idrottare med en annan kulturell bakgrund. Han spelar "osvenskt", "spelare från Balkan tänker på ett annat sätt", "han måste lära sig tänka svenskt". Jag skulle kunna skriva en hel krönika innehållande sportklichéer av detta slag, men då skulle jag riskera att bli kollega med Lasse Anrell och det har jag verkligen ingen lust med. Nu tror jag inte det är medvetet från ledarna och sportjournalisternas sida, men deras klichéer skapar en outsider känsla för idrottaren med en annan bakgrund. En känsla av att jag inte är som de andra, en känsla som väldigt sällan leder till något positivt. Var tror du alla fotbollssupportrar är uppfostrade någonstans? I landets idrottsföreningar, där har de lärt sig integrationsramsor som våran egen neger, och så vidare. Idrott är oftast fantastiskt kul att utöva, själv har jag idrotta väldigt mycket under min uppväxt. Men om du är en ansvarsfull förälder ser du till att följa med din son eller dotter till deras träningar och matcher, och iakttar vad det är för element som rör sig i föreningen. För tro mig du vill inte att ditt barn ska lära sig galghumor, det är inte alls kul...

Av Martin Cöster 31 mar 2003 16:17