Dansa vilt

För jag vet att bönen är en dans och dansen är en bön...

Så kom! Vi ska plocka blommor på ängarna, kom och låt oss känna det svala gröna gräset under våra fötter och låt det vilda gräset kittla våra bara ben i sommarkvällen.
För detta är min sång, detta är min ton och den har vilat i mitt hjärta och min själ har sjungit för den och jag överlåter mina fingertoppars känslighet åt himlarna och lutar mig i tillit mot din axel.

Bakom mina slutna ögonlock vet jag att elden håller på att brinna ut och att natten som ska komma är fylld av blekt glittrande stjärnor och den vita röken kommer att stå het ur min mun då när vinternatten lagt sig över hus och träd och frostrosor ska bildas av is innan morgonen är här.

Men jag lutar mig i tillit mot din axel.

Nedanför trappan står en hund och väntar med sitt väsen fyllt av kärlek och han har väntat på mig i hela sitt liv. Hans hjärta slår och dunkar så det ger eko i jorden och jag är en litet barn på nakna fötter.I den strålande sommardagen har jag just lovat bort mitt hjärta och den hunden glömde aldrig. Han vilar i tillit mot min axel.
Evigheten håller andan.

Vem är det som spänner upp ett nät från den ena horisonten till den andra gränsen? Vem är det som fångar upp varje tanke och varje handling och låter dem falla tillbaka när väven är klar? Varje lös trådända snubblar jag på och vi går där tillsammans längst månskenstigarna, Eva och jag. Så länge har vi vandrat där under en blek måne med all kvinnlig visdom samlad i sitt magiska sken. Hon rör om i grytorna och håller den ångande mustiga soppan varm för de som fryser och hungrar. Hon håller eldhärden vid liv dag efter dag, natt efter natt och skyddar de falnande glöderna från regnen med sin egen kropp. Hon gör så varenda stund
och om natten vandrar vi tillsammans hon och jag. Hon sjunger sakta och bär kläder av säck om natten men de röda sidenmantlarna lyfter hon stolt mot solen. De tunga sammetsmantlarna faller tungt runt hennes gestalt och hon är stark, Eva. Hon bär sin kappsäck på ryggen men hennes steg är fyllda av mål och mening. Men ibland så viskar vi tillsammans om natten.

Och evigheten håller andan.

Han stod där i skuggorna, de mjuka skuggorna under träden, där som de högsta vilsna gräsen växer och där skuggorna är svala och dom tröstar om man vill. Så stora var skogarna då att man kunde gå vilse i dem och de nådde från värld till värld. Bokskogen var ljus och glittrande och den gröna mossan helade varje själ.

De prasslande löven låg som en gyllene matta under salarna och högst upp mot taken så glittrade världens största krona av kristall. Den blå himlen lekte tafatt med solstålarna och de skira bladen så tonerna blev till de sprödaste klockor, högst i skyn. Och utan noter. Hans mun var så varm och hans tungspets retades med mig och min hud svarade i alla ändlösa ja och jag stod där och såg ned i backen och vågade inte möta hans granskande blick. Han tog och tog och sommaren den tog aldrig slut. "Var inte rädd", sa han och sökte min blick och när han trängde in i mitt mjuka så föll orden på plats mot min varma hals hetsade sig orden från hans fuktiga läppar och de föll så djupt mot i min själ och han viskade, viskade, viskade och orden lade sig så stilla mot min hetaste hud för att vila där i varje klockslag om livet.

Ville jag så leka vid den vilda eldens flammor och flyger lätt, stampar hårt över marken i jorden och nakna fötter och trummor dånar från hav till hav och hela himlen ser på.
Glädjeleende och det slags leende får genast svar, ett eko, ett eko och jag behåller det nära i mitt hjärta, det ger kraft och bron, den bron den håller att gå på! Kom, kom, lockar jag i frestelsen och det röda äpplet har jag ätit av igen och igen.

Men vi ska dansa över ängen, vi ska dansa tills älvorna vaknar och gryningen är här. Vi skulle dansa varje dag om våren och jag väntar vid vägakanten och vädrar i vindarna och när zigenaren stämmer sin fiol då spelar näcken med.
Hans vildaste toner når över alla skymningar och bär min dans och alla kvinnors dans och så har det alltid varit.

Och om natten så viskar vi tillsammans, Eva och jag.


Bidrag till sourze författarskola

Av Lillith C. Castor 28 mar 2003 10:01