När man inte är värd en träff

Kvällen innan hade jag suttit ensam på en bar i London och väntat och väntat. En Jack Daniels blev två, blev tre, blev fyra, blev en videokväll med min favoritfilm "Wedding planner" jag har ett ojämnt förhållande med J Lo, jag är kär i henne och hon har inte den blekaste aning om min existens.

Vad hade hänt? Jo, jag hade stämt träff med en tjej och väntade på utsatt plats, men hon dök inte upp. Full och utstirrad hade jag suttit där vid bardisken, först glad, sedan stressad och när jag panikslagen lämnade baren försökte jag behålla ett coolt, om än rödsprängt ansiktsuttryck. Kanske undvek jag att framstå som dumpad, men jag lyckades nog inte ducka alkoholiststämpeln, vilket måste betecknas som endast marginellt bättre.

Det finns inget bra sätt att ta en "stood up" på. Det finns nämligen inget bra med att bli det. Så illa är det att det inte ens finns ett bra ord för det på svenska. De lamaste av alla tröstande ord är när din kompis lägger armen om dig och utbrister: du är för bra för henne. Vilket är som att säga att hon skulle tacka nej till en miljon när hon är pank. Blir du dumpad är du inte för bra, du är kort och gott för dålig.

Själv har jag en gång gjort mig skyldig till en "stood up". På morgonen hade jag vaknat med en smärta i ryggslutet, okej rumpan då. In på akuten åkte jag för ett möte med en skalpell, en kirurg och en strid ström av sjuksystrar som alla kom in och skakade på huvudet i skräckblandad förtjusning åt min bara underdel. Ett par timmar senare, med mer än ett par sprutor morfin i kroppen och ett bandage som lätt kunde förväxlas med en blöja, ringer telefonen: "Var är du? Jag har väntat vid Svampen i 30 minuter."

"Jag är på Danderyds sjukhus och jag har ingen aning om vem du är", var mitt svar. Trots denna vacklande start började vi träffas några månader senare och nu långt efter att det tog slut tror hon fortfarande inte på vad som hände den där dagen.

Min kompis Fredrik ringde mig från Tokyo. Han hade bjudit ut en tjej som arbetade på fiket Starbucks heter det tydligen på japanska runt hörnet från hans arbetsplats. När han gjorde entré gav hovmästaren honom en lapp som löd ordagrant: "Dear. Hi there : Hi there! I have to say sorry about tonight. I have to go to hospital for my sweet doggy. She had sick. Oh God. So, I got home right now. Sorry about that. See-u soon, Meiko".

Fredrik hade, trots den kryptiska engelskan, av brevet listat ut att något var fel. Några dagar senare på Starbucks fick han reda på precis hur fel det var, när en av hennes kolleger viskade i hans öra: "she doesnt have a dog".

Vad gäller mig så konfronterade jag ett par veckor senare flickan som aldrig dök upp den där kvällen. Hennes ursäkt var att hon hade glömt bort att hennes moster skulle komma på besök.

När det kommer till att bli "stood up" är alla ursäkter bra ursäkter. För mig får de gärna skylla på att de satt ett glas vatten i halsen så länge jag slipper höra sanningen, det vill säga att jag inte var värd en endaste kväll av deras liv.

Till Jennifer Lopez vill jag säga om du läser det här - man vet ju aldrig: om det inte håller med Ben så väntar jag, ensam, med en Jack Daniels i handen på baren E & O i London. Jennifer och Jens, två J Lo är bättre än en.

Av Jens Grede 26 mar 2003 06:10