En skrikande kvinna?

Hej Lina!

Ibland, ganska ofta, känner jag; va fan, är det bara jag som tänker så här? Du uttrycker samma frustration och uppgivenhet. Jag vill skrika ut: Men ser ni inte? Vill ni inte? Men samtidigt drar jag mig för att skrika.

Redan nu har jag illustrerat den kluvenhet som jag som så kallad självständig, orädd, ung, svensk kvinna ständigt befinner mig i. Jag är nog ovanligt frispråkig och öppen för att bryta gamla strukturer i samhället, men samtidigt, likt de flesta andra, patetiskt fast i den roll som den yttre miljön har stöpt mig i. Håll dig på mattan. Du får säga vad du vill, så länge du inte stör. Och i Sverige är kvinna nog uppfostrad till att inte störa, även om kvinna fått höra att det får kvinna visst.

Bara att skriva att jag är självständig och orädd tar emot. Får kvinna skriva så? Låter inte det självgott? Och att skriva dessa meningar, låter inte de om något som om jag är vansinnigt osjälvständig och dessutom ynkligt rädd? Jo. Så är det. När fler än en liten klick hör på är jag både osjälvständig och rädd. Och att jag är långt ifrån ensam med denna kluvna roll gör väl knappast saken bättre.

Ibland krävs det väldigt lite för att störa. En kollega till mig frågade: Varför ler du så ofta? Jag blev alldeles ställd. Är det inte bra att le? Jag frågade kollegan, en kvinnlig sådan, varför det bekom henne. Svaret blev att det kunde sända ut fel signaler. Fel signaler? Ja, folk kunde tro att jag var opålitlig, för ingen är ju ständigt glad. Nej, banne mig, jag är per definition inte ständigt glad. Men och andra sidan så slipper jag äta antidepressiva piller sen jag började le, glad eller ej.

Om jag inte ens får le, utan att det stör. Och att jag dessutom är otränad i att skrika rakt ut. Är det då så jävla konstigt att jag inte skriker oftare? Jag beklagar mig över att mina elever har så svårt för att ställa frågor. Som om de inte vet hur. Som om de är rädda för jag vet inte vad. Men så ser jag mig själv. Oftast ställer jag frågor först efteråt. När föreläsningen redan är slut. När alla nästan har gått. Varför gör jag så? Hur blev det så? Och ändå vet jag om att jag tillhör en skara som tagit mer utrymme än de flesta i skolsalen. Men lik förbannat har jag så lång väg att gå.

Jag blir ofta glad och lite stolt när jag går över den outtalade gränsen för vad kvinna får. Men åter igen. Är det inte bara patetiska små smulor till gärningar jag gör, vars största nytta är att nära mitt ego? Att sprida propaganda om feminism och djurrätt. Hur svårt är det? Att säga till kvinnor och män när de beter sig som ologiska och negativa människor, vilken nytta gör det? Att uppmuntra andra till att bryta destruktiva mönster, vad är min insats i det? Borde jag inte skrika högre till den stora massan? Eller tror jag egentligen inte på vad jag säger? Vågar jag inte stå tillsvars för det jag påstå mig stå för?

Jag kan både försvara mig själv i mitt småskaliga handlande, samtidigt som jag måste döma mig själv. Jag tror något otroligt mycket på nyttan med att så frön hos andra människor i sin omgivning, om så det bara är i liten skala. Som regel blir det nämligen kedjeeffekter som inte bör underskattas. Dock, detta borde inte hindra mig från att även skrika högt. Men om sanningen skall fram så är jag rädd för kritik. Därtill har jag inte lärt mig att skrika till massan.

Vi tror att vi är ensamma med våra tankar. Men lik väl stöter kvinna då och då på människor med samma tankar. Och kvinna läser ibland något någonstans som uppmärksammar en om att det finns andra likasinnade. Men ändå tror kvinna att kvinna är få som tänker likadant. Men kanske är vi inte så få. Vi har bara inte lärt oss att skrika. Vi väntar på att andra skall göra det åt oss. Men om fler börjar skrika, då kommer vi se att det kanske inte var så farligt trots allt. Och dessutom kommer vi kanske att se att vi inte är så få. Och om vi är få, ja i så fall, borde kvinna inte då försöka nå ut med sitt budskap? Mitt budskap är inte nytt. Men det tycks som om det mest pratas. Det måste skrikas.

Av Cia Håkansson 26 mar 2003 16:24