Tryckte hon brösten mot kaklet?

Jag blöter ner mig. Jag blöter verkligen ner mig. I regnet fäller man upp ett paraply eller så springer man, smått hukande, in i något varuhus. Om dom nu finns. Galleria, heter det förmodligen. Och i vattenpölar hoppar man inte. Man går runt dom. Men i duschen blöter man ner sig så mycket det bara går. Helt naken till råga på allt. Märkligt.

Duschdraperiet går att tvätta i fyrtio grader. Det var inte illa. Dessutom går det att stryka. Det är bra. Jag tittar på dom andra, överkryssade tecknen på tvättlappen. Jag vet inte vad dom betyder. Anar överhuvudtaget inte någon som helst logik bakom dom. Men pricken på strykjärnsbilden, det betyder att man bara får ha en prick på inställd på järnet när man stryker. Har något med värmen att göra har jag för mig. Undra om jag kan låna ett strykjärn av grannen när tiden för tvagning av draperi är inne?

Det är bäst att tvätta sig noga, tänker jag och börjar tvåla frenetiskt. Även om det är söndag och klockan är halv elva så vet man aldrig. Det kan komma en förtvivlat vacker tjej, hon kanske har grälat med föräldrarna, utelåst vilka fruktansvärda föräldrar hon måste ha, gått från villaförorterna och in till stan. Och så undrar hon om hon får sova hos mig. En totalt främmande ung man. Sånt kan faktiskt hända. Jag ska bjuda på te och vi ska sitta och prata vid köksbordet hela natten.

Simply Reds nya skiva, Home, skrålar i stereon. Jag undrar förtvivlat vad fan ska jag skriva om den? Jo, jag ljög när jag sa till redaktören att jag kände till dom sedan gammalt. Jag har nog inte hört ett dyft, mer än namnet. Och just därför, just för att jag har hört namnet, så måste jag ju säga att deras tidigare skivor var jävligt goa. Vad är man annars för recensent om man inte känner till Simply Red? Tur att jag bara får skriva femhundra tecken. Det blir till att plocka ihop något från pressreleasen, smygkika lite på vad Bjurman har ljugit fram och sen skriva något tokroligt om att Mick Hucknall försöker låta som någon gammal soulkung från femtio och sextiotalet. Hur det nu ska gå till att göra något tokroligt av det.

Jag suckar och lyckas nästan med konststycket att i samma veva dra en kallsup.

Undra hur många som har duschat i den här duschen mer än jag? Hon som bodde här innan gjorde det säkert. Hon den där söta brunetten. Vad kan hon har gjort i den här duschen. Jag tittar upp mot duschmunstycket. Nej... Inte det. Men hon kanske tryckte brösten mot kaklet, tänker jag och tittar på den ljusblå kakelväggen. Kanske har hennes små, toppiga bröst pressats mot just dom där två kakelplattorna. Jag trycker bröstet mot kaklet. Hu! Så jävla kallt! Varför tänker jag inte på kriget i Irak? På alla stackars döda. På hur orättvist det är. På hur dumma Bush och Saddam är. Varför retar jag inte upp mig på det? Jag fyller munnen med vatten och trycker sedan ut en stråle mot draperiet. Det går ju faktiskt att tvätta, tänker jag och spottar saliv på det en extra gång. Hon kanske tryckte rumpan mot kaklet, tänker jag sen. Frågan är bara varför hon skulle göra det.

Längre ner på min kropp får syn på nånting blått. Längst ner på min kropp närmare bestämt. Det är en av mina tår på höger fot. Den precis innan lilltån. Var finns självbevarelsedriften när man är full, undrar jag och känner med ens hur den stackars benbiten där nere ömmar. Bara för att en lång trätrappa är klädd med heltäckningsmatta betyder inte det att man kan kasta sig handlöst ner för den utan att man skadar sig. I alla fall inte två, tre... eller var det fyra gånger? Jag kunde ha dött. Har man någon gång tvivlat på tårnas mystiska funktion så ska man göra illa någon av dem. Det är ett ständigt haltande.

Samtidigt som jag sen huttrande kastar mig ut ur duschen undrar jag om det är en anledning att klaga hos värden att varmvattnet försvinner när grannen ovanför förnöjt visslandes ska ta sin kvällsdusch.

Av Arvid Jurjaks 25 mar 2003 10:24