DAMP, del 2

NLD; Non Verbal Learning Disorder. Nån slags oförmåga att lära genom att se.

Har jag alltså kämpat på utbildningar där 65 procent av utbildningen är ickeverbal och saknat förmågan att förstå vad man stått och försökt att visa precis framför mig?

Ofta har man frågat; är ni med? Fattar ni? Är alla med så långt? Då man till exempel med hjälp av diabilder förklarat något för oss. Och alla inklusive jag har jakande nickat.

Som jag har lidit i min hemlighet för att alla utom jag tycks ha förstått allting. Det är därför jag är så nervös socialt. Allt snack om att han var snygg eller att det var fint där. Jag minns inte hur det såg ut men jag försöker hänga med genom att kompensera min högra hjärnhalvas brister att ta in bildlig info igenom att använda mig av den topptränade vänstra istället. Jag försöker vara alla till lags genom att blixtsnabbt spotta ut haranger av skarpa, snabba, och tighta ord som tyvärr kommer ur mun innan jag har tänkt på dem och som oftast men inte alltid hittar rätt. För ibland passar de inte in i diskussionens känsla.

Det där med DAMP kunde man ju nästan räkna ut. Jag har ju alltid varit hyperaktiv. Ända sen barnsben. Jag misslyckades med att röka ner hypron med cannabis i tonåren. Inte heller maten jag åt för att jag inte visste var jag skulle göra hän all energin då jag inte passade in någonstans i föreningar, skolan eller hemma, kunde kväva denna oehört svårkontrollerade energi.

Trots mina 148 kilo som sjuttonåring så har jag ändå haft kraft att gå hur långt som helst och vara överallt där det hände något som var utöver det vanliga. Och även där allt var fullkomligt normalt göra det onormalt bara igenom att visa upp min häpnadsväckande uppsyn och sprida äckliga dofter från min ofräscha odör. Men med nån slags hjärtlig värme som berörde många djupt.

Jag läser och jag läser om de mystiska bokstäverna och jag skickar frågor ut i forskarvärlden. Men jag hittar inga svenska nld-kompisar som kan berätta om hur bokstäverna har påverkat deras liv. Vilket inte direkt får mig att känna mig mindre utanför. Eller annorlunda…

Jag skickade ut tentakler på webben förra veckan men jag får bara svaret från psykologer och damp-föreningar att dom aldrig har hört talas om syndromet. Någon sa att det bara var amerikaner som diagnoserats med NLD och att de flesta i Sverige istället diagnostiserats Aspergers syndrom.

Jag har gått med i en förening i Danmark och ställer frågor till en dansk psykolog som verkar upplyst nog att kännas trovärdig. Han är dessutom är övertygad om att NLD finns. Han svarar hjärtligt på mina funderingar om allting och ger mig beröm för hur bra jag skriftligt berättar om mina upplevelser. Han menar att jag är bra för föräldrar som har barn med liknande symptom. Därför har jag bestämt mig för att ställa upp om någon önskar att jag ska komma och föreläsa. Jag höll ett föredrag för ett par veckor sen inför blivande fritidsledare där jag sjöng och talade om mitt liv. Alla blev imponerade. Jag har nån magi inom mig som tränger in och berör på djupet då jag står på scen som både jag och andra mår bra av.

Nu vill jag tänka på dampen istället och ge er forskare min syn på dessa roliga bokstäver. M:et i DAMP betyder alltså motoriken. Det är alltså inte av lathet som jag inte orkar med allt finmotoriskt småplock. Det kan vara att skruva i den rätta skruven med den rätta tekniken i rätt hylla eller att knäppa knappar eller vara bra på plock och pinn. Det är skönt att veta då många har menat på att jag bara är lat och att jag inte tar i tillräckligt.

A:et är alltså avledbarhet. Det måste vara problem med att vara uppmärksam. Ärligt talat så måste det vara för att det är för tråkigt att lyssna på något eller någon som inte fängslar en. Men okey jag ger A:et en chans och erkänner härmed att jag när jag lyssnar på något som jag inte fattar så börjar jag snart skruva på mig och det blir jobbigare och jobbigare. Jag sliter mig i håret, kliar mig på pungen, knäpper med fingrarna och snart exploderar det inombords och jag lämnar hastigt det hemska jag upplever och går snabbt iväg från det. Väl ute i luften så rör jag gärna på mig eller spelar gitarr och sjunger.

P:et är perceptionen. Det var alltså därför jag alltid slog mig och fortfarande gör det. Jag saknar alltså förmågan att bedöma vissa avstånd och går därför helt enkelt in i saker.

Hyperaktiviteten. Mina ben är aldrig still. De bara skakar och skakar. Handen mot handen, handen till den lilla tofsen där bak. En frisyr som jag av nån anledning rakade innan jag åkte till Indien första gången. Där såg jättemånga ut som jag i håret. Det kanske är nån tillfällig trygghet det här med att jämt röra på sig? Och att ta på sig själv? Kanske i brist på kärlek? Det stämmer nog inte för jag fick lite kärlek då jag var barn och då var jag som mest hyperaktiv.

Ny skola nu och för första gången vet jag lite om vad som är fel och kan tala om det för människor. Men dom kan aldrig förstå. Då jag under förrförra veckans korta romans, med den för mystiska damen, talade om min fysiska ångest så trodde hon bara att den är inbillning. Jag försöker verkligen att på ett positivt sätt tänka bort mina åkommor. Men smärtan jag känner inombords har samlats så länge, misslyckande på misslyckande och genom allt för många oövervägda, snabba och djärva beslut. Som i sin tur lett till usla handlingar både gentemot mig själv och andra, allt detta har samlat sig till en stor klump som rör sig i bröstet i mellan solarplexus och hjärtat.

För att slippa känna denna stora smärta så finns det en drog som kallas alkohol och om jag dricker en klunk av denna häxbrygd så släpper tillfälligt all smärta och oro. Men av erfarenhet så löser inte heller det någonting. Förutom att det lägger sig en ny tjock hinna av koncentrerad ångest över sörjan som redan finns där.

Utanförskapet och allt spionage mot dom etablerade människorna, inklusive alla promenader runt deras tillhåll och infiltratörsjobb där man tvingar sig själv att passa in, och då drar på sig uppdrag och sätter igång nya relationer, som man snart snabbt avslutar, binder också knutar av ångest. Som en ny sorts nålar på de redan ömmande såren…

Så nu tar jag det lugnt med relationer och försöker inte vara någon jag inte är. Här på skolan skakar dom inte på huvudet så jag ser det och flickorna i klassen verkar tycka lite om mig i alla fall. Även om de har svårt att placera mig. Jag fick hjälp av en av dom idag då de hade hört rykten om att jag hade problem i videoredigeringen. Hon ringde upp mig och erbjöd mig sin hjälp. Annars hade aldrig filmen blivit av. Konstigt att det bara blev flickor i klassen. De förstår i alla fall att jag tackar nej till alla fester och att jag inte dricker om jag tillfälligt kommer på besök. Jag har snart haft en vit månad nu och sakta men säkert börjar alla gifter försvinna ur kroppen.

Men att resa sig upp från bottens slam och lämna personligheter som råttan som helst bara vill gnaga på något gott och vattenbuffeln som bara vill ligga i vattenhålet och duscha bara för att känna någon tillfällig stimulans förutom ångest och sorg för att man är så ofrivilligt ensam och för att glömma rädslan för att man aldrig mer skall tro på nånting. Det går tyvärr inte så snabbt.

Jag städade ur mitt gamla hem i helgen och jag har redan glömt att jag bott där. Puh vilken tung fas Svängsta var. Jag flyttade precis när det nya utslussningshemmet för psyksjuka som just suttit inlåsta flyttade in i huset brevid. Jag känner nu hur alla gifter sipprar ut. Nikotin, cannabis och alkohol försvinner mer och mer efter varje fotbollspass. Och under dessa demoners hölje väntar den verkliga essensen av de sju mystiska bokstäverna.

Av Niklas Andersson 25 mar 2003 17:05