Stockholmssyndromet II

När Du trodde att välfärdssamhället nått fram till det Branting’s Eleven ville åt, när de kuskade riket runt och agiterade för reformation, rättvisa och bredband till alla.

När vi äntligen fått smaka på hur det är att vara lite medelklass, och veta att vi minsann kan fixa till ett schysst liv med bostadsrätt, Sports Club och Filippa K-garderob, bara vi jobbar hårt och networkar flitigt under svala vodka tonickvällar på Halv trappa plus gård.

- Det är då den smäller till.

Insikten. Sanningens ögonblick.

När Du fixat allt det där Du vill ha är livet slut, och resten blir bara en frustrerande jakt på det Du inte har.

Från H&M till Diesel till Givenchy. Från Hässelby till Vasastan till Strandvägen. Deceniets Blockbuster heter Jakten På Den Försvunna Självkänslan, starring Du och dina nya networkarvänner, i regi av Bret Easton Ellis och producerad av Paradiset.

Och om Du inte fixar det, är Du minst lika körd. Du kan inte casha in dina marker och säga att Du bara skojade när du gick ekonomikursen och frekventerade Notars lägenhetsvisningar, dreglandes över synliga takbjälkar och gigantiska köksfläktar i aluminium.

Ingen kommer att köpa Killingironin i dina drifter med den Du egentligen vill vara, när Du ännu inte riktigt blivit bitter, men är på god väg. Du vet att trettioårsdagen närmar sig med stormsteg, så om Du kastar in handduken nu har Du för alltid sumpat dina chanser till en titelmatch mot snygga gänget på Storstad.

Vad ska då en nervös, skitnödig ung stockholmare från medelklassen göra när man vill uppåt men inte är säker på att man har tillräckligt stora cojones för att fixa det?

Psykofarmaka, hermano. Psykofarmaka.

Muskelavslappnande, antidepressiva, ångestdämpande. Piller för alla tillfällen och humör, i svala färger och frisk smak. Kom och köp. Till och med förpackningarna är minimalistiskt designade med en slick storstadslook för att appellera till målgruppen.

Cipramil- Because Im Worth It.

Citalopram 20 mg- När Du Bestämt Dig För Att Inte Bli Fel.

Och för citymänniskan in the fastlane, med Amex Blue och personlig tränare

- Zoloft. "Köpte i New York, homes. Där är det bara Zoloft."

Fan. Huxley fick rätt ändå. Vi bedövar oss med serotoninstimulantia för att kunna njuta av misären vi tror vi vill ha, när pressen blir för stor över alla val och krav man ställs inför i det moderna storstadslivet. Ska jag stoppa ner jeansen i strumporna som en jävla idiot, eller ska jag skita i det och hoppas på att komma in på 76 ändå, även fast jag inte fått nåt nytt stamkort? Jävla Lokko.

Ska jag åka vattenskidor i Thailand ett halvår, för att kunna säga att jag vill komma bort ett tag och äntligen yttra det obligatoriska "Stockholm känns så jäkla inskränkt ibland", eller ska jag ta ett banklån och köpa den där hyresrätten svart, för mitt sjundehandskontrakt på Söööder går snart ut, och man kan ju fan inte bo utanför tullarna. Det känns inte särskilt Wallpaper, eller hur?

Nej, nu skiter jag i det här. Jag fixar det inte längre. Jag är så trött på min situation. Jag vill ha förändring. Jag vill bort.

Jag dubblar dosen till 40 mg om dan.

Av Martin Soneby 22 mar 2003 10:32