DAMP, del 1

En typisk bristande impulskontroll kan vara att som jag gjort så många gånger förut helt abrupt sluta. På förra skolan bjöd jag plötsligt och lustigt hela Bräkne-hoby folkhögskola på fest. Lärare och elever fick personliga inbjudningar och jag satte upp plakat här och där och delade ut små flyers till allt och alla där jag utlovade att det skulle bli gårdsfest med trummjam och liveband på taket. Jag skrev att det skulle finnas en Jeopardyhörna med olika sällskapsspel för de som var alkoholfria och en eldstad för de mys-sugna.

Ingen kom förutom alla de andra maskrosbarnen som inte gick på skolan samt någon som de lyckats lura dit. Så där sutto vi alla halvmuntra i kylan i slutet av oktober utan varken eld eller något annat av de arrangemang jag hade utlovat, förutom Jeopardyhörnan. Och vi fick inga nya intryck den kvällen heller. Det enda som hände var att vi åter igen beklagade oss över hur sjukt allt var. Vi lyckades dra igång en lobotomerande trancemusik genom att slå på olika trummor samtidigt som någon brölande sjöng ut sin ångest i mörkret till ett hafsigt gitarrspel. Och vi trissade upp oss till att bli fulla ännu en gång vilket inte är så enkelt längre då många av oss äntligen har tröttnat.

Jag som hade varit varje dag i skolan och med både kvantitet och kvalitet lämnat in diverse olika uppgifter och verkligen försökt att förstå vad dom lärde ut och för en gång skull fattat det bäst av alla.

Men så började jag att blanda in musiken i mina föreläsningar. Jag fick en uppgift om Nils Dacke och började samlade in fakta. Jag satte mig ner och tänkte på hur Nisse kände då kungen kom och sa att allt han trodde på var fel och tog ifrån honom hans rättigheter. Då kom det en sång. Plötsligt var jag tillbaka i mitt musikaliska flöde och orden och melodierna förenades likt nykära tonåringar. Jag höll föreläsningen sjungandes och fick hur mycket beröm som helst. Plötsligt sjöng jag och föreläste inför 40 pensionärer som alla applåderade med berörda ögon.

Men fånge är den fries dröm och fången längtar efter frihet. Jag var nu så inne i mitt musikaliska flöde att jag omöjligt kunde koncentrera mig på skolan. Jag hörde låtar i huvudet och hoppade genast av skolan för att börja satsa på musiken. Som avslutning bjöd jag på fest dit ingen kom. Så mycket var det med den gemenskapen. Jag började tänka på hur bra jag faktiskt var och jag tänkte att nu skiter jag i det här och satsar på musiken. Efter en vecka så gick jag varken i skolan eller spelade och sjöng.

Jag får liksom ingen inspiration i ensamheten. Det blir för lite intryck. Det slutar alltid med destruktivitet.

En kultiverad och slug fältassistent byggde en gång då jag var placerad på ett ungdomshem upp en plattform med hjälp av sockerbitar då vi fikade, för att visa upp en mall över hur man bygger en stabil grund av sitt liv. Först tog han två bitar och lade jämte dessa två till och tog sedan fyra till och la dem likadant som de första fyra. Sen ställde han en i mitten och sa att nu blir det svårt att ramla i det farliga vattnet som är runtomkring. Han sa att du har knappt en sockerbit så du kommer att ramla direkt.

Och det är väl så det har varit. Förhoppningsfull har man ivrig simmat uppströms sökandes efter något man tyckt verkat vara en bra lösning. Säkert har man simmat förbi massa viktiga detaljer i sitt sökande efter vad man just då fått för sig. Men snart har man kraftlös åkt tillbaks och slagit i varenda sten på vägen ner till där floden började.

Men det han inte visste var att jag nu 10 år efter den 28 januari 2003 fått ett brev där det står att de sju mystiska bokstäverna d.a.m.p.n.l.d lägger sig i mitt liv och att de påtagligt förändrar min förmåga att tänka, se, planera och fungera som andra.

Av Niklas Andersson 21 mar 2003 17:34