Konsten att äta ett äpple

om konsten att äta ett äpple

Ett rött äpple och han har skurit det i små bitar och matar mig med dem, den ena biten efter den andra. Omsorgsfullt skalar han bort äppleskalen och jag äter äpple med stor vördnad. Jag känner mig lite högtidlig.

Vi sitter på en matta i mitt vardagsrum och han har förvandlat det till en bit av en annan slags kultur. Musiken flödar i orientaliska toner och snart kommer han att dansa för mig. Jag ska se på som jag brukar. Jag ser en prins som nyss steg ut ur en saga. Jag ser en främling och kanske jag tror på att han är min. Men mitt hjärta har hämtat skydd någonstans ifrån. Vet inte varifrån. Men jag är mycket rädd om mitt hjärta. För hur många gånger kan ett hjärta krossas? Dom som säger att man kommer ut starkare ur den där tunneln av mörker, de talar inte sanning. Man kommer ut och upptäcker att någonting som var värdefullt har dött. Och sen går tiden åt till att försöka hitta det igen.

Det är inte lätt. Man står på toppen och ler rakt in i solen och tror att den grönskande skogen andas tröst och helande in i en. Så lätt så. Och man drar djupa andetag av den mättade friska luften och affirmerar att det är healing och att det ju finns en mening med allt.

Jag har inte sagt att det inte är så. Att det inte finns någon mening. Nej, för den sanningen är den jag lever med. Man väljer, gör man inte? Någonstans på vägen så väljer man sitt liv. Det är inte rakt utstakat men det finns vissa riktlinjer och vissa möten som man inte kommer ifrån. Och sa jag att jag inte ville att dessa möten och riktlinjer skulle finnas där? Nej, det sa jag inte. Jag vet att de är där för att jag valt det så. De finns där för att de har alla något att lära mig. Och jag antar att jag har en del att ge vidare till dem.

Man möter så många människor på sin väg.
De flesta visar sig vara goda människor. Innerst inne.
Men jag undrar ändå lite var kärleken mellan människorna finns. Varför är de så kalla mot varandra? Varför är samhällsreglerna i all sin faktiska grymhet tillåtna att finnas kvar? Varför gör vi inget år dem? Varför tiger de flesta?

För jag tänker att det största vi kunde göra för mänskligheten är det lilla, det enklaste. Att ge ut kärlek till varandra. Naturligt och glädjefyllt.
Varför räknar vi människovärde i pengar? Vi gör det i stort och vi gör det med varandra. I alltför många ögon är den förmögne den som "lyckats" i livet.
Man kan undra med vad? Vad uppnåddes? Vilket slags välstånd?

Så jag äter äpple, sittandes på en matta på golvet. Och vet inne i mig att jag tar del av något verkligt värdefullt.

Aldrig har jag ansett mig vara politiskt engagerad. Åtminstone inte så att jag tagit del av politiken på ett aktivt vis. Det är väl snarare tvärtom.
Men om man ställer sig på barrikaderna och propagerar för kärleken, för andligheten, den fria. Är inte det att på ett djupgående vis vilja förändra världen till en bättre plats?
För allt börjar ju därinne i det egna hjärtat.

Måste börja någonstans. Om än så obeskrivligt enkelt som med några ord från mig till dig.

Av Lillith C. Castor 20 mar 2003 14:14