Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Jag spred kärlekssmitta! Förlåt!

Jag erkänner. Jag föll för smicker.

"Someone’s got a crush on you". "Någon tycker om dig". Första gången budskapet damp ner i mailboxen reagerade jag som vilken löpsk hynda som helst. Jag klickade. Så blåögt, så naivt, så lättköpt. Drygt ett år senare lider jag fortfarande av sviterna, och många med mig skulle jag tro. Så här efteråt har jag försvarat mig med att jag hade tråkigt, att jag hade lite extra tid att slå ihjäl, att jag var nyfiken och smickrad. Fånigaste bortförklaringen är att det var i studiesyfte. Att jag arbetat med Internet i flera år gjorde det hela ännu mer pinsamt. Jag borde vetat bättre.

Så, vad hände? Jo, klick och vips hade jag hamnat på en lilarosa sajt med hjärtan och krusiduller. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, en lättklädd bild av min beundrare och ett inspelat röstmeddelande kanske, följt av en ringsignal på dörren och ett rosigt In-Real-Life-blombud vid tröskeln? Min man brukar i och för sig leverera buketterna personligen, men kunde det möjligen vara någon annan som gick och trånade i hemlighet?

Nå, nu hade jag kommit till första stationen och jag brann av nyfikenhet. Vem, vem, vem var min hemlige beundrare? Jag var tvungen att registrera mig för att komma närmare gåtans lösning. Här borde jag litat till mitt sunda förnuft, det var något som inte stod rätt till. Men nejdå, jag var som förblindad. Tack och lov var jag inte helt uppe i det blå utan använde en "skräpadress" med hotmail-suffix.

Äntligen inne. Men vad nu? De listiga jävlarna. Fick jag veta vem som var min darling? Nej, nu skulle jag GISSA vem charmören kunde vara. Det skulle liksom bli roligare då, om jag träffade rätt.

Det fanns fem tomma rader som väntade på att fyllas i och nu var jag så i gasen att jag inte lät någon tid förspillas. Jag skrev snabbt in namnen och e-postadresserna på de fem manliga vänner som först dök upp i mitt rusiga huvud, även min äkta hälft måste jag erkänna, trots att det här inte var riktigt likt honom. Men vem vet, han kanske hade drabbats av plötslig lust att vara lite kärleksinteraktiv mellan budgetmöten och utvärderingssamtal.

När jag skrivit in namnen på snubbarna och deras e-postadresser klickar jag på "submit" och känner kinderna hetta. Men i samma stund jag får veta att jag tyvärr inte gissat rätt på en enda, att jag måste göra ett nytt försök och fylla i ytterligare fem namn i de tomma rader som dykt upp på skärmen, då händer det grejer bakom kulisserna - utan min vetskap förstås. Just då susar nämligen fem mail iväg, ett till var och en av mina förmodade beundrare som jag precis namngivit. De får veta att "Someone’s got a crush on you!", på samma sätt som jag fått veta några minuter tidigare och som lockat mig in på denna trånande snubbelfärd.

Så där sitter jag och gissar och snart har jag avverkat alla mina manliga vänner. Även mina kvinnliga får vara med på ett hörn. Att alla mina vänner just då, i samma stund, själva var fullt upptagna med att skriva in namn och e-postadresser har jag förstått i efterhand. Jag fick nämligen ytterligare meddelanden att jag var älskad högt och rent, denna dag. Snöbollen var i rullning.

Så kom då mailet som en förlösning: "You’ve got a match!" Du har gissat rätt! Grattis! Vilken lättnad! Eller? Självklart ville jag veta vem som ansträngt sig så för min skull, och för vem jag ägnat en stor del av eftermiddagen åt att få identifierad. Klick igen och först nu gick det upp för mig att jag varit delaktig i en infernalisk kupp.

För att slutligen få veta vem som var min hemlige beundrare var jag nämligen tvungen att först välja ett av tre olika annonserbjudanden! Jag har förträngt vilka de var, men låt oss säga att det var vitaminpiller för muskelbyggare, en obskyr bokklubb som jag aldrig hört talas om och trädgårdsmöbler i slagtålig plast. Skit samma. Jag kände mig köpt och jag loggade ut. Jag var skamsen över att ha gått på detta bondfångeri, men samtidigt fascinerad över hur fiffigt uttänkt det hela var.

Nu sitter du säkert och tar dig för pannan och undrar hur dum, lättledd och godtrogen man får vara. Jag erkänner, jag gick på det. Men jag var inte ensam. Förutom all spam som jag fått på köpet efter denna utsvävning sveper då och då internet-amorinen förbi min mailbox och pockar på uppmärksamhet. "Du har en älskling där ute", "Är du inte nyfiken?". " Skynda dig, snart är det försent". "Du behöver bara klicka så får du veta!". "One click away!" - my ass. Jag ignorerar det. Jag har bepansrat mig bakom ett hårt skal. Nu reagerar jag bara på verkliga ögonkast och muntliga ömhetsbetygelser.

Jag undrar bara, vem var den jäveln som gissade och namngav mig från första början? Vem trodde att JAG var en hemlig beundrare, vilket i sin tur ledde till det där första kärleksmailet som fick mig att gå i spinn? Var det du...?