Möte med IT-chef

Hon var ute och gick i skogen. Det var en mulen och äckligt fuktig marsdag. Marken var slaskig. Det var inte ljusa byxors favoritdag.

Hon funderade medan hon gick. Hon tänkte på varför hennes liv var så patetiskt. Hon grubblade på varför hennes liv var så händelselöst och otursförföljt.

Plötsligt uppenbarade sig en man framför henne på grusspåret. Han bar svart långrock och under den svart kostym med röd-blå randig slips och vit nystärkt skjorta. Han såg ut att vara en prydlig och förmögen IT-chef. Vad märkligt var att det verkade som om han hade hoppat ut från ormbunkssnåren alldeles vid sidan av henne.

Hon stannade tvärt med uppspärrade ögon. Hon stirrade på mannen. Mannen hade ett såkallat "högt hårfäste" och han mötte hennes blick med ett harmoniskt och tillsynes allvetande lugn. Efter cirka 15 sekunders ömsesidigt betraktande sa hon:

"Oj... Jag såg er visst inte..."

Med ett ursäktande litet skratt gjorde hon en ansats att passera förbi mannen. Mannen tog också ett steg, men inte för att flytta sig ur hennes väg, utan för att blockera den.

"Ursäkta mig...", sa hon besvärat "men kan jag få passera?"

"Nej", sa mannen.

Hans röst var djup och manlig.

"Va?", sa hon förbluffat.

"Jag sa nej. Något fel på din hörsel är det väl ändå inte lilla vän?", sa mannen.

"Jag vill bara fortsätta, jag har bråttom, kan jag få gå förbi?", sa hon nu med en anstrykning till rädsla i rösten.

"Nej tyvärr", sa han.

"Ni är ju galen!" utbrast hon och vände tvärt om för att så fort som möjligt retirera.

En stark och stadig hand dunsade ned på hennes vänstra axel och höll henne tillbaka. Hon vände huvudet och såg på mannen med stora, panikslagna ögon.

"Släpp mig!" sa hon med gäll röst.

"Jag kan tyvärr inte göra er till viljes min unga dam", sa mannen lugnt.

"Ni är ju vansinnig! Släpp mig genast!" ropade hon och försökte slita sig loss från hans fasta grepp.

"Lugna sig nu", sa han och lade även sin vänstra hand på hennes axel.

"Vi måste prata", fortsatte han.

"Hjääälp!" skrek hon.

Ångan for ut som rök genom en skorsten från hennes mun.
Mannen, som var näst intill övernaturligt stark, vände henne långsamt om mot honom igen trots att hon kämpade emot likt en vildkalv påväg till slakt.

"Lugn", sa mannen. "Jag tänker inte skada er på något vis eller göra något med er mot ert samtycke."

Dessa ord verkade på henne som en trollformel. Skeptiskt såg hon upp i mannens gul-gröna ögon. De utstrålade en djup inre frid. Hon slutade att kämpa emot, beredd att lyssan på denna uppenbart galna man för att kunna undfly hans grepp vid första möjliga tillfälle.

"Vad vill du mig?" frågade hon.

"Vad heter du?" undrade han.

"Martina."

"Hej Martina, jag heter Hans."

Martina svarade inte på denna hövliga men bisarra presentation.

"Det jag vill Martina är att berätta en sak för dig", sa Hans.

"Jaha? Låt det gå fort bara, annars ringer jag polisen", sa Martina med kall röst.

Hans gav henne ett snabbt småleende som sa: "Hur skulle du kunna ringa min vän när du inte ens kan undslippa mitt järngrepp?" Men inte hotfullt, snarare medlidsamt och roat.

"Jo", sa han. "Jag var ute och gick på min lunchrast. Jag var mätt och belåten. Allt var på topp i mitt liv, för du förstår, jag är chef för ett strot IT-företag här i förorten. Ändock gick jag och funderade på mitt liv och undrade hur det kom sig att jag kände mig så misslyckad, ensam och patetisk. Jag kände mig rentav depressiv med ett drag av självmordslängtan. Jag tittade i min förtvivlan upp mot tallarnas toppar, och döm om min förvåning när jag där såg ett starkt och varmt, gult sken. Det var oerhört starkt, men ändå bländades jag inte. Ljuset började långsamt sänka sig ned mot mig där jag stannat på stigen. Vet du vad det var Martina?"

Martina skakade på huvudet. Hans talade långsamt och med stor övertygelse. Hon tordes inte opponera sig mot hans berättelse.

"Det var Gud", sa Hans.

Han såg intensivt på henne i tystnad de följande minuterna efter sitt avslöjande. Han verkade vilja utröna hennes reaktion.

"Jag ser att du inte tror mig", sa han. "Jag ser att du tror att jag är galen. Inte sant Martina?"

"Jjoo..." stammade Martina osäker på hur hon borde svara.

"Det är jag inte Martina", sa Hans. "För vet du vad som hände sen? Jo, sen när ljuset hade nått marken så såg jag att något materialiserades inuti skenet. Detta något var en ängel sänd från Gud till mig. Ängeln sträckte ut sin hand och fattade tag i min arm, så här!"

Hans släppte Martinas ena axel och tog tag i hennes underarm med ett ganska hårt grepp.

"Jag vågade inte säga ett ord, men ängeln sa: "Frukta inte Hans. Du har blivit utvald av himlens skaror att bli välsignad med sanningens ljus. Jag heter Jacobeus. Följ med mig."

Nu lyste Hans ögon av hänförelse. Martina skruvade på sig, illa berörd och ororad som hon var av hans påträngande påhopp.

"Ängeln som hette Jacobeus drog in mig i ljuset, men ändå var vi kvar här i skogen.", fortsatte Hans. "Där inne i Guds varma omfamning uppenbarades den yttersta sanningen för mig. Och det var ängeln Jacobeus som talade om den för mig, hjärta till hjärta."

Hans blick var långt borta. Han verkade vara totalt omedveten om vare sig skogen runtomkring honom eller om Martina som han alltjämt höll kvar i sitt grepp av järn.

"Ja nu vet jag allt om världen, livet och Gud", sa han med ett lyckligt leende.

Han såg på Martina likt man tänker sig att Jesus från Nasaret såg ned på sina lärljungar när de frågade honom om sina tvivel.

"Jag kan omöjligt redogöra sanningen för dig Martina", sa han. "Den måste upplevas eller uppnås genom åtskilliga livs sökande. Men det jag kan säga dig min vän, är att du inte ska vara rädd. Lev ditt liv i lugn och frid, oroa dig dig inte för din framtid ty allt kommer att ordna sig förr eller senare."

Hans grepp om hennes arm hårdnade. Martina drog hastigt efter andan. Han böjde sitt huvud en aning ned mot henne.

"Det finns alltid någon som ser till dig oavsett hur ensam du än känner dig tjejen. Ha förtröstan!"

Vid detta utrop skakade han hennes arm i takt med ordens stavelser. Han släppte henne därefter helt. Han log med hela ansiktet, ett fridfullhetens fullkomliga leende.

"Må du aldrig gå vilse på mörkrets vilseledande stigar! Se mot ljuset Martina, det finns där. Misströsta inte!"
Han tittade på henne med en antydan till att börja småskratta i ögonen. Martina såg tillbaka, men med ett mer chockat uttryck i ansiktet.

"Se så!", sa Hans.

Han flyttade sig äntligen ur hennes väg. Han gav henne en vänskaplig puff i ryggen.

"Gå nu! I ljusets namn och lycka till!"

Med dessa ord började han raskt att gå grusvägen fram. Martina stod kvar med gapande mun och såg efter Hans. Han gick med bestämda, målinriktade steg och försavnn snart ur hennes synfält. Hon stod kvar ytterligare ett par minuter och begrundade det underliga som just inträffat. Sedan ruskade hon på huvudet likt en hund ruskar på huvudet när den fått en hink kallt vatten över sig och började gå. Hon tänkte alltjämt på mannen som hette Hans och det han sagt henne. "Han måste vara komplett tokig!", tänkte hon och såg upp mot en hög gran.

Döm om Martinas förvåning då hon där såg ett starkt och varmt, gult sken.

Av Annie Krauklis 12 mar 2003 11:57