Soffkärlek del 3

De trängs och klängs och spelar musik på hans stereo. Kompisars kompisar, och så han, belåtet rökande i sin fåtölj.

Det blir nytt år över staden. Eldsvansar och fjäderboer mot himlen och någons förtroliga bekännelse just som klockan slår tolv. Han lovar sig själv något när de höjer sina glas mot det nya.

Kvinnorna sätter genast igång sin fyllestafett med maskor på strumporna och magarna lite för slappa för de sortens klänningar. Vräker sig i jättegarv i hans soffa. Förr skulle han ha halsat med. Gungat i takt med deras barmar och fångat den som föll först i hans armar. Pulat in henne i sovrummet och gjort något som han glömt dagen efter.

Men han har tröttnat på lekarna.

Det har inte de andra. Männen som söker. Som de klänger i hans soffa. Tresits har blivit femsits och där faller någon in bakom, där man egentligen inte får plats.

Det är märkligt att se. Men de får gärna slita lite på skinnet så länge de håller det varmt. De får spilla mellan dynorna och prata förbi varandra bara de stannar. Och de gör sig verkligen där mot det svarta, skinande.

Småtimmarna lockar honom i sömn. Fäller hans haka mot bröstet och viskar i svandunsmjuk stämma att nu är tiden snart mogen. Och upp mellan hans ben springer kronbladen av ett par långa, smala händer. De slår ut där. I mitten. Han försöker få en skymt av henne, men hon förblir en skugga vid hans fötter. Minnet av henne är ju ändå så tydligt.

Och det blir morgon med ett besynnerligt ljud. Ett gråblekt ansikte grungar alldeles nära och fingrarna som gräver sig in i hans skjortärm är klibbiga.

- Palle har spytt!

Och där i soffan, i hans soffa, över axeln på en avklädd brunett som stannats mitt i ritten, har Palle spytt.

Det är sant.

Och det blir dagen efter och veckan efter och allt rullar på. Det blir frukost för tidig att ätas och kaffesug på jobbet. Det blir portföljen fylld av oavslutade rapporter och ingen ro alls på soffan. Hur han än lägger huvudet känns skinnet för hårt, eller för glatt så att hjässan halkar av och slår i bordskanten. Han försöker verka ledig och pricka protokollen liggande, men bläcket kommer vid sidan av. Det blir plumpar. Det blir spill. Och varje gång han sluter ögonen och glider i orolig sömn blir det tankar om vad som finns kvar under dynan om man bara vågade lyfta.

Han äcklas av sin soffa. Slår upp fönstret på vid gavel så att det blir kallt. Riktigt kallt. Men inget är värre än den kvävande lukten av skämt skinn. Fåtöljerna väger osäkert på sina tassar och ger inget riktigt stöd för hans trötta rygg. De gör sig små och är så oansenliga att man kunde tro att de kom från ett överskottslager. De hukar för hans vrede.

Och han drar sig för att gå hem. Han dröjer sig kvar. Somnar i rät vinkel över skrivbordet och någon står i dörren och säger semester. Han går i cirklar. Går på toaletten och hinner spola tre gånger innan han måste ta sin jacka och vända hemåt.

En av dessa tröstlösa kvällar, ett månvarv efter deras första möte, söker han henne. Det är strax efter stängningsdags och hon har stoppat kappan tätt om kroppen och släppt lite på sin professionalitet. Hon måste vara trött för hon ler inte när hon får syn på honom under gatlyktan.

Hon stirrar utan ord och det skrämmer honom. Han visar henne rosen han hållit gömd bakom portföljen. Då mjuknar hon och får något roat över pannan. Hon hittar en mening också.

- Du?

- Ja. Det är jag.

Hon vänder sig om och rasslar med en nyckelknippa.

- Så har soffan varit till belåtenhet? Vi har sålt några stycken av samma formgivare. Populär modell.

Djupt andetag.

- Nej.

Stora ögon.

- Jag har fått problem med den.

- Jaså?

- Den luktar.

Ännu större ögon.

- Det menar du inte?

Jo, nu gör han det igen. Nu överraskar han henne. Tar henne på bar gärning. Och det syns över hela henne.

- Jag tänkte man kunde få skötselråd?

Och hur det nu än händer så leder han henne ur förvirringen och uppför trappan till en restaurang han velat ta henne till sedan första gången de sågs. För hon är ju hungrig efter en lång dags slit. Så förvånad att hon inte finner ord att stå emot. Och så yrkesrollen som inte runnit av henne. Men mest av allt är det nog förälskelsen som rämnar hennes ansikte i gapskratt när han drar ut stolen bakom henne.

Och han beställer dyrt vin och försöker vara stadig på handen när han fyller hennes glas. Det blir varmt bakom tinningarna och maten är en exotisk världsdel och hon är där med honom. Nu. Hennes kinder blir smultron och möjlk i värmen från stearinljusen. Detta är det tredje steget. Det största. Vita dukar och silver. Och efter den sjunde tuggan:

- Jag tycker du är så vacker.

Hon dricker vatten. Vinet står orört. Hon är så ren.

- Luktade det sa du? Skinnet?

I halsgropen ser han hennes hjärta. Det rör sig målinriktat mot huden.

- Det kan vara något konstruktionsfel. Men jag har inte fått några fler klagomål.

Hon tar något för stora tuggor. Hennes mun är liten och det blir blankt på hakan. Läpparna våta och hungriga där de suger på gaffeln. Han skulle vilja veta hur de kändes. Lutar sig fram lite. Lite till och nu ser hon för första gången upp från tallriken. Pupillerna vidgade. Och nu har han henne alldeles nära. Så nära att han smakar hennes andedräkt och tänker en tanke som kommer lite för sent. Han kommer lite för nära.

- Men lilla vän! ropar hon så att kyparen vänder sig om på rutin. Jag är gift och har barn, det andra på väg!

Vattnet är slut i hennes glas. Vinet står svart och allvarligt, helt stilla i kupan. Och alla leenden är borta. Släta ansikten vänds över skuldror. Ögonlösa hålor överallt.

Nej, hon ler inte längre. År av alltför ihärdigt leende har lämnat hennes ansikte trött och fårat. Hon är blek under leendet. Utraderad. Bortsuddad. Hon är ingenting utan det. En alldaglig expedit. Om några månader så sprängfylld av unge att blusen går upp i sömmarna.

Han viker sin servett. Omsorgsfulla flikar över varandra. Det blir en fläckig näckros som han planterar vid sidan av tallriken. Hon har tagit fram mobiltelefonen och slår väl numret till en trött karl som väntar i en soffa någonstans. Vill väl bli hämtad. Vill väl bli bäddad mellan svala lakan. Prydligt inslagen i dun.

Han reser sig. Tackar kyparen för maten och tar de sista stegen, utåt och bortåt. Hon följer honom en bit på vägen. Han hör det på klackarna. Hur svårt de har att hålla jämna steg och vid ett mörkt gathörn ger de upp. Trippar tillbaka en bit och verkar sugas upp av en bil. Slirande däck mot isig asfalt och skuggan av två huvuden, sida vid sida i framsätet på en Volvo.

Och månen skrattar åt hela bedrägeriet försås. Lyser upp vägen för honom. Luften är kall och gör honom klar. Trapporna är en evighet men han kommer fram till sin dörr. Slutligen. Nyckeln i låset. Hallen i mörker. Där, längre in, längre in. Skuggan av ett monster som ruvar i dunklet. Och han ger sig. Välter sig i soffan och trycks nedåt. Är i skinn. Kvävs mellan kletiga dynor. Pressas mot botten av en svart sjö.

Sjunker, sjunker.

Sedan tyst.

Allt upphör.


Detta är sista delen av en novell som är ett ett bidrag till Sourze författarskola

Av Eleonor Telcs 11 mar 2003 09:44