Soffkärlek del 1

Hon måste visa sig från sin bästa sida idag. Kanske är det onsdagssminkningen. Eller mockakjolen. Hennes leende är fulländat och gör honom lite smetig inombords.

Fullmåne, tänker han, du borde passa dig.

Men hon är nära, hon finns här och han är i hennes verklighet. Nu.

- Vill du ha hjälp?

Gröna ögon. Något nästan kattlikt över henne. Händerna långa och smala och hon håller dem knäppta precis under bysten som välver sig under polotröjan. Hon är ren, slår det honom. Helt klanderfri.

- Ja tack, säger han för han kan ju inget annat säga.

Han liksom backar in i affären och hennes pärlemorleende blir större och större och tillslut är hon alldeles inpå.

- Vad hade du tänkt dig?

- Fåtölj? får han ur sig och finner sig plötsligt tillrätta i någonting som är glatt och brunt och knarrigt. Han är i skinn. Överallt. Brunt, svart, grönt, blått, rött, vitt. Höga, låga, runda, toppiga. Några helt oformliga. Ett möbelkaos. Vansinnesskinn. En tung, sötaktig lukt tränger in genom hans porer och täpper till alla försvar. Han ger upp och faller bakåt i fåtöljen.

- Känns bra, eller?

Hon hukar där framför honom. Vore hon inte så duktig på att hålla ihop benen skulle han se hennes trosor. Säkert spets. Hög kvalitet ända in på skinnet.

- Klassisk modell... Brittisk. Lite tråkig för dig kanske?

Och det är nu hon börjar. Hon penetrerar honom med sin smaragdblick. Lägger huvudet på sned, bara helt kort, och knycker på nacken. Sedan släpper hon honom ur sin ögonfälla och han ser henne virvla längre bak i lokalen.

För ett ögonblick vill han springa. Vända på klacken och ropa ett stressat tack; nu måste han vidare och han måste tänka på saken och allt sådant som en ursäkt ursäktar. Men det går ju inte. Han följer henne blint.

- Kom hit så får du ser, lockar hon och han ser henne böja sig ned över en skinnskapelse. Baken som en rund kudde.

- Oj!

- Visst? Här har vi de modernaste varianterna.

Hon sveper med sin långa arm över en rad. Han skrattar lite, låtsas överväldigad. Spelar storögd och förvånad. Men för henne är det allvar.

- När jag såg dig komma in tänkte jag direkt på någonting stilrent och enkelt. Anspråkslöst utan att vara simpelt. Har jag fel?

Den där blicken. Han anar en sorts tillbakahållen upphetsning där inne i det gröna. Och inte har hon fel.

- Jag har nästan aldrig fel, konstaterar hon belåtet och nu talar hon snabbare och med antydan av småstadsdialekt. Jag tror jag vet vad du söker...

Nu går det fort. Hon zick-zackar mellan fåtöljerna. Stolpar vant omkring på sina klackar utan att slå emot. Stjärten vippar från sida till sida. Han hänger efter. Knuffas fram och tillbaka av uppretat skinn. Flämtar lite hundlikt. Svär tyst för sig själv.

Hon stannar så plötsligt. Han blir stående med hennes hår alldeles under näsborrarna och drar in och drar in. Och han vet inte vad han ska göra. Men hon tänker andra tankar. Sätter sitt spetsiga pekfinger mot underläppen som om hon just kom på något.

- Den där då? undrar han och pekar på något, mest för att påkalla hennes uppmärksamhet.

- Cappellini, säger hon frånvarande. Italiensk. Men nej. Du behöver något med mer rymd!

Hon tränger sig förbi honom och han känner en pust av hennes kvinnlighet, en doft han inte känt på alldeles för länge. Och någonting rör sig i honom. Han darrar till i själen. Blir lite mjuk i kärnan.

Han vänder sig om och där sitter hon. Benen kyskt korsade över varandra. Hennes hy blek och skir mot det svarta, glänsande skinnet. Hon kliar armstöden försiktigt med sina korallfärgade naglar och hon spinner. Spinner som en katt. Den är som skapt för henne. Eller så skapades hon för den.

- Design Bjurenborg, säger hon och hennes röst kommer djupt inifrån, fylld av en sorts behärskning, av en känsla för stor att ge uttryck åt. Nu skulle han verkligen vilja se hennes trosor.

- Ja tack, säger han utan att ta ögonen ifrån henne.

- Hur sa?

- Jag tar den.

Hon reser sig ur fåtöljen. Borstar av kjolen med ena handen och harklar sig.

- Väldigt modern, säger hon med återfunnen fattning. Snygg och stilren, svensk form. Perfekt avvägd. Manlig. Stålskenan som löper runt kanten är mycket effektfull.

Och fastän förtrollningen är bruten i samma stund som hon rest sig, säger han:

- Jag tar två.

Hon är förvånad. Förstår inte riktigt.

- Vill du ha måtten? Vi kanske skulle...

- Hur mycket kostar de?

Och hon formar sina läppar till ett sött körsbär över siffrorna.

Någonting knakar inom honom, men han får inte ändra sig, kan inte ändra sig. Det här är viktigt. Ett första steg, kanske. Mot vad vet han inte när han halar fram sitt plastkort. Men hon ler och ler och han tänker att pengar är inte allt. Det vet alla visa män.

Han känner sig lättare när han lämnar butiken. Rusningstid och folk väller ned i tunnelbanan. Han sällar sig till den tysta skaran och strax innan han försvinner i underjorden vänder han sitt ansikte mot himlen. Månen däruppe, full och glad och han förstår henne. Varför hon lyser med all sin strålglans över staden just i kväll.

Och han tänker en vansinnig tanke.

Fortsättning följer... Detta är första delen av en novell som är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Eleonor Telcs 10 mar 2003 10:41