Masturbate Potate

Jag vill ha sex, trots att jag är smittad. Iallafall närhet. Jag har alltid brytt mig om andra, det går per automatik. Hur ska jag kunna leva och bli inspirerad utan att ha grunden kärlek att stå på? Kan någon det? Jag har satt andras bekymmer och lidanden framför mina egna behov.
Han säger att jag är sjuk i huvudet, och han har min syster med sig. Jag är reducerad till ett pucko som får skylla mig själv att jag har hamnat där jag är. Inlåst och smittad. Men han glömmer att det är från honom jag har blivit sjuk. Både fysiskt och psykiskt.

Schizofrenin tar mig igenom tillvarons utkanter, hela vägen längst bort har jag vandrat med en annan människa in i det landets mitt, längtan efter sista krönet, kurvan och försmädligt dövande rakor. Ändhållplatsen dit du bara kan backa ur. Ingenting finns att se, känna eller uppleva längre fram än det tomma kalla intet. Därav farligheten i och med den totala avsaknaden av trygget. Ändå har jag dragits dit.

Jag har själv valt att gå in i schizofrenins värld. Den har lockat mig. Talat till mig. Gett mig perspektiv och annorlunda, mer berikande synvinklar och dimensioner.
Jag har mina röster - dom är inte farliga - det har dom aldrig varit. I skolan var jag tjejen som liksom var ingen. Inte mobbad, inte fulast. Bara inget. Jag kan inte minnas att jag led av det. Jag hade röster redan då men jag visste inte att dom hörde till en familj med namn på och som dessutom kan orsaka inlåsning. Mina klasskamrater sa för det mesta ingenting, jag tror att dom såg mitt allvar, hur jag verkligen levde iväg någon konstigstans fastän jag satt mitt i bland dom.

Matematiktabeller, halvljummet pulvermos och duschcreme. Jag och ni. Inuti. Tillsammans i samtal, intensivt färgade, ibland upprörda men alltid lika lyhörda. Minsta viskning ekar klart. Redan i klätterställningens värld fanns dom, hängde uppochner med mig, och jag var aldrig riktigt ensam. Jag kunde urskilja - precis lika fint som idag - den stämma som varnade. Hjälp. Hjälp. Vem är i nöd? Vem behöver mig? Ropet blev hörbart innan faran blivit faktisk. Jag fick veta innan smällen, blåtiran och gallskriksattacken. Förberedd men ändå fattig på makt mitt rika inre till trots.
Jag ser en fara i röstfinnande för sakens skull. Genomfartsledscentral för en intensiv bana av aktivitet, mummel och predikan som inte är ett samtal med mig. Härbärge för talets rum. Långsam urgröpning av pratgröt.

Den tiden jag har kvar vill jag hinna bli glad igen. Det behöver inte vara ett konstant rosa leendelandskap jag ska leva i, men något, en stund. Att min ledsenhet och förtvivlan byts ut. Som att gå på cirkus, glömma att jag sitter på en kall dragig träbänk och bara drunkna i sågspån och ballerinaglitter. Jag behöver få omges av människor som ser vad jag behöver, som kan läsa min smärta, se när jag är törstig och buffa kudden skönt när det börjar bli obekvämt. Har jag inte det så dör jag i förtid i helvetet. Mitt ex tillsammans med min syster skulle kunna skapa den världen för mig. Hell-så-sant.

Herregud vilka perspektiv som målas fram i mitt huvud. Du skulle höra mina röster nu. Kackalorum. Jag älskar att köra bil. När jag var på rymmande fot köpte jag en BMW för niotusen. Det var den jag satt och sov i när polisen knackade på rutan och tog mig tillbaka hit.

Jag vet inte hur jag ska förvalta tiden. Linjen har huggts av. Istället för femtio små millimeterstreck finns här - vågar inte räkna - så få. Tja, ska jag tända en cigg till, onanera eller kanske köra in i en bergsvägg; ta livet av mig så diskret som möjligt. Barnet har hela världen. Rusar ut i gungställningen och hänger sig uppochner och dinglar med benen upp mot månens spets. En oändlighet som jag alltid bär i mej, även nu.

Jag slutar aldrig att längta efter närhet.

Av Li Carola Tamm 09 mar 2003 12:05