När lyckan kom

det stora lilla


Fångade en bit lycka idag, det var en vanlig dag och februarivinden var kall, vass och himlen grå. En vardag, en vanlig dag. Ingen dag som står omnämd i almanackan. Ingen särskild dag. En grå vardag men vem har bestämt att vardagar ska vara grå? Och vem har bestämt att vi ska fira och vi ska vara glada på en alldeles speciell dag? Vem är det som håller i de trådarna? Och varför låter vi dom hållas, dom som tror de har rätten att hålla i dom?
Allt inom ramarna. Våga dig inte utanför. Gå på led. Var som andra. Stackars människor, stackars stackars förvirrade varelser. För jag vill inte gå på led, nej, jag vill inte. Jag vägrar och firar festdag när jag egentligen inte ska.
Men jag fångade en bit av lycka idag fast det var vardag och det var hur lätt som helst.
För jag gjorde upp eld i spisen och jag vandrade en stund i skogen. Drog in luft i lungorna och kände på kalla trädstammar, såg mossbeväxta stenar och stod vid en skogstjärn en stund och bara drömde.
Jag upplevde ensamheten och den var fin. Det är en bra bekantskap i rätta doser och det är bra att kunna vara ensam med sig själv. För det berikar själen. Man låter den komma till tals i de rätta vibrationerna.
Sedan satt vi tillsammans och bara satt och var, min vän och jag. Hon målade tyst en stund medan jag bar in mera ved och vi sa inte så särskilt mycket.
Men när hon log så visste jag varför och när jag hummade så behövde hon bara kasta en blick. För det är innerligheten, den som talar. Det är gemenskapen, den äkta, den som intet kräver, den som bara låter vara.
Så kom lyckan till mig idag och det var en vanlig dag men aldrig skulle jag byta ut den mot pliktmiddagar eller söndagsmässa. Inte mot pengar och inte mot någon slags finkultur alls i hela världen.
Så enkel kan lyckan vara. I sin storhet.

i stilla glädje
med ett leende...

Av Lillith C. Castor 07 mar 2003 09:02