Att demonstrera?

Följde efter mina egna fotsteg idag, varje steg var ett steg för att följa efter mig själv och min kropp. Daniel vandrade mot torget; Daniel ställde sig i klungan för att demonstrera mot illvilja? Eller vad man ska kalla det. Just så. Runt omkring mig stod människor; folk i alla åldrar. Man borde verkligen bli glad när denna folksamling går tillsammans mot illvilja? Illvilja.

Är det illvilja? Det måste det vara, alla säger att det är illvilja. Men jag ifrågasätter utan att kunna svara på ena eller andra hållet, utan att kunna veta; sanningen är aldrig sann.

Bakom mig står en kvinna och skriker saker, saker som kan vara lögner, eller skitsnack, eller inbillningar, eller illusioner, eller kanske... omvänd fascism? Eller är jag bara ute och vandrar bakom min kropp, bakom det som är Daniel, en rädd, svag och feg individ som inte ställer sig på någons sida? med dessa människor som alla andra; en som inte vet men som hoppas på sin tro, på att den ska vara det bästa för mänskligheten? Och då, vad är bra för mänskligheten? Mindre lidande, mer lidande, mer hopp, mindre hopp mindre hopp? Skitsnack, det är en byggsten för ett liv; hoppet, mer kapitalism, mer socialism, mer fascism, mer sexualitet, friare sexualitet - många ord, många människor bakom varje ord - mer pornografi, mer makt åt folket, stark stat? fri marknad? Hur skall jag kunna välja när jag inte kan se de långtgående konsekvenserna?

Jag läser, jag läser mycket. Hur jag läser? Från alla håll, från varje ämne; det stora arbetet. Hur skall jag välja utan att sett varje håll, varje perspektiv? Jag kan välja den lätta vägen, följa trycket och ta sida. Jag kan vandra på den stig där mest människor vandrar; där det så bra är upptrampat. Så kan jag göra. Men icke! Utan att jag vet, kan jag inte ta sida!

Jag tittar igen på kvinnan, hon bolmar mycket mer än väl på en lång cigarett. Jag tar bort blicken, det är nog sluttänkt nu. Låter blicken vandra, finner ett familjärt ansikte. Orkar inte prata, vänder bort blick och kropp, skyndar inåt hopen av människor. Anonymitet, frånvaro av blickar.

Jag går bakom min kropp igen; bakom Daniel. Min kropp tar ställning, en kameraman förevigar mig, jag är där, i raden, i den slingrande ormkroppen. Men tankevärlden kan inte hålla med, den skall bara ifrågasätta. - Diktatorn utplånar stad med tunga vapen, strid inleddes aldrig. - Motsats kan vara nära sanningen. Motsats kan vara rätt. Men det ter sig fel, tror jag. Tror jag. Konsekvenserna av att jag just jag är här, att jag tar ställning, att jag går den upptrampade stigen kan jag inte nu se, men jag har varit del av det, jag har föst fram min kropp, och det kommer jag aldrig att förneka.

En ung kvinna talar. Hon ter sig nervös i rösten. Kanske första gången hon talar inför en större massa? Hon har tagit ställning. Jag har släppt min chans att se allt i två färger. Nu ser jag det i färgzoner, i tillfälligheter. I frånvaro av motsatser, av motargument kanske jag skulle kunna välja sida, ta för mig och ge efter en viss väg, men så är det icke, och jag måste veta mer, jag måste läsa vidare, jag kan inte sluta här hur mycket jag än vill det. Det är svårt. Jag kan inte sluta läsa. Måtte det sluta väl, måtte jag finna min hållning.

Av Daniel Johansson 05 mar 2003 09:37