Mörker och ljus

Från flygplatsen, ett par betonglådor omgivna av platt mark, tar jag flygbussen in till staden. Genom fönstret är mörkret det enda som finns, framför bussen lyser strålkastarna upp snövallarna på bägge sidor om vägen, bortom dem, bara en svart vägg. Så efter en halvtimme kommer vi fram till staden och den lilla busstationen, en ny buss och åter fullständigt mörker innan vi svänger in i ett ganska vanligt bostadsområde. Kala träd står i cirklar runt husen, trälängor i en mörk färg. Snön döljer alla detaljer som brukar finnas runt bostäder. Ger ett anonymt intryck. Snölyktor.

Jag tänker på all tid. Två veckor ska jag vara här och redan har jag ingen uppfattning om vad klockan är. Jag undrar om jag kan ta tåget hem istället.

När jag stiger av bussen har de inte kommit ännu och jag är lite osäker på om jag gått av vid rätt hållplats trots att jag frågade chauffören. Jag står och huttrar i kylan, det är inte outhärdligt kallt men jag hade nog stannat inne en sån här kväll om jag hade haft ett val. Förmodligen är det därför de är sena, de vill nog inte heller vänta utomhus. Efter en stund rullar en rostig bil runt hörnet, båda två är med, hon i jacka med pälskrage, han med en tjock halsduk med renar virad flera varv runt halsen så att den döljer hakan. En snabb kram och ett lika snabbt handslag, så ligger ryggsäcken bredvid mig i baksätet och vi slirar iväg. Det är ingen lång bilfärd, men vem skulle vilja gå ens en liten bit i den här kylan, resonerar de.

Hon är som hon brukar vara, eller brukade, har håret på ett nytt sätt ser det ut som, det är lite svårt att se från baksätet, kragen på hennes jacka är i vägen. Jag frågar om hon klippt sig, hon svarar att det finns frisörer så här långt norrut också och hennes man skrattar med henne. Det är ett kort skratt, rösten är djup och skrovlig på ett mycket norrländskt, manligt sätt till skillnad från min egen som aldrig riktigt ger någon tyngd åt vad jag säger..
Bilen svänger in framför ett trähus i två våningar, det är där deras lägenhet ligger. Deras lägenhet.

När jag stiger in i hallen känner jag mest för att springa därifrån, ta min ryggsäck och kräva att bli körd tillbaka, eller hellre kanske ringa efter taxi. Men så ler hon och får de där små smilgroparna på kinderna och kramar mig ordentligt, han hälsar mig välkommen till deras hem. Visar mig snabbt runt i en snygg och mycket nordisk lägenhet. Ljust trä och stora fönster. Soffan är min, lakan och filtar i garderoben, inga problem.

Klockan i köket tar mig ur min tidsförvirring, det mycket sent och vi har ett kort trevande samtal över en kopp te och en smörgås innan jag går till sängs. Han frågar hur resan gick och hon om någon som fått barn. Vi lovar att prata ordentligt om allt som hänt och att skvallra riktigt mycket om gemensamma vänner nästa dag. "Det är så roligt att se dig", säger hon och kramar om mig igen, "God natt!"

Jag vaknar och är förvirrad. Det är fortfarande mycket mörkt och det tag en stund för mig att inse att det inte är mitt i natten, inte heller morgon, snarare är det förmiddag, närmare elva. I köket sitter mannen, dricker kaffe, bjuder mig med en gest att sätta mig och skjuter fram en kopp. Vi är tysta, sneglar på varandra, han bläddrar i tidningen och jag tänker att där på andra sidan bordet sitter mannen som stal min flicka, fast det egentligen var mitt eget fel. Jag studerar hans ansikte, näsan och det blonda skägget, en tofs av håret på bröstet sticker fram ur morgonrocken. Hårig som en blond apa. Mina funderingar avbryts av att han tittar upp från sin del av tidningen och först långsamt börjar tala, som för att vinna stabilitet, och sedan blir allt ivrigare:

"Hon är på jobbet, om du undrar. Tiden på dygnet betyder inte så mycket här uppe på vintern, många går till jobbet vid fyratiden på morgonen för att sluta mitt på dagen, du skulle se strax innan jul, ja i nästa vecka, då har affärerna öppet lite hursomhelst och ofta mitt i natten och det är nästan alltid folk ute på gatorna och inte lite heller, fast det ofta är så kallt att jag inte tycker om att gå ut. Ja, och så står de där i långa köer till bankomaterna och jag har alltid undrat varför de inte bygger in dem när det blir så kallt, för det borde ju de på banken känna till menar jag. Att det blir kallt."

Han tystnar tvärt, som om han blev förvånad över sitt eget pratande. Jag säger nästan något elakt om tystlåtna norrlänningar, men det är för uppenbart och behövs inte. Han vet redan.

"Jo, jag..." börjar mannen igen, nu långsamt, "jag känner mig ofta ganska ensam så här på vintern. När det är mörkt och så, har aldrig riktigt kunnat med det". När han inte får något svar fortsätter han igen, nu mjukt, ödmjukt. "Ja, på sjukhuset här finns ett rum där man kan sitta, ett helt vitt rum med mycket ljus. Jag går dit en gång i veckan, men det hjälper bara några dagar, så jag är sjukskriven för det mesta på vintern. Det är ganska ensamt liksom. Fast jag har ju mycket tid att visa dig runt". Han ler med hela ansiktet.

Av någon anledning känns det inte alls bra att mannen har såna problem. Jag har suttit hela flygresan och till och med drömt den natten om att nåt sånt skulle hända, att den store starke mannen skulle drabbas av en plötslig och förnedrande sjukdom. Inkontinens eller impotens kanske. Men nu när han sitter där på andra sidan köksbordet, med en Nalle Puh-kopp i handen, i morgonrock och bara så väldigt mänsklig, känns det inte alls bra. Eller inte dåligt heller, bara inte triumferande. Jag tycker synd om honom som har så svårt för mörker.

Vi spelar TVspel hela förmiddagen, Kula World, och det är det roligaste jag haft på mycket länge. Spelet är sinnesförvrängande.

"Visst är det som att knarka", säger han.

"Jag vet inte", svarar jag. "Jag har aldrig provat"

"Nä, det förstås, inte jag heller, men jag kan tänka mig", säger han överslätande och svär till när den röda bollen på skärmen hoppar över fel kant och försvinner ut i rymden.

"Har ni roligt pojkar", hörs en röst bakom oss och där står hon och den där bittra smaken i min mun och krampen i magen kommer tillbaka, som om hon hittat min avund i snön utanför och tagit den i hampan med sig in. Hennes hår är ostyrigt och brunt som... som bara hos henne. Så att jag får lust att gå fram och lukta på det. Det finns en trygghet i den doften.

"Hur har ni haft det idag", säger hon och vi följer henne med blicken när hon går in i köket, hör hur hon rumstrerar om därinne i ett par minuter och hur mikrovågsugnen piper. Strax kommer hon ut igen med en termos i handen.

"Kom, jag tänkte vi skulle titta på solen"

Trots halsduk, mössa, vantar och en tjock jacka med huva hajar jag till när jag stiger utanför dörren, det är kallare än igår, mycket kallare och orden för att beskriva det faller från mina läppar, som om luften inte bär och när jag drar efter andan för att ge dem mer kraft svider det i lungorna. Hon ler mot mig och nickar som för att säga att hon också tycker det är förjävligt. Jag ler tillbaka men det blir till en grimas när kylan isar i mina blottade tänder. Hennes man stretar före, vi korsar gårdsplanen och hans kraftfulla steg får snön att yra efter honom, glittra i skenet från en förbipasserande bil.

En bit bort ligger ett hus som är ett par våningar högre än de andra i området, tillräckligt högt för att översta våningen ska vara ovanför trädtopparna och ge fri sikt. Vi tar brandstegen upp till taket och någon har ställt ett par stolar här. Det är en slags grå halvgryning nu och man ser långt, jag har alltid föreställt mig att horisonten ska skymmas av fjälltoppar häruppe, men så långt jag kan se är det platt. Mest barrskogens mörka färg med vita fläckar av snö. De behöver inte säga någonting, jag förstår att jag ska titta mot det ställe där himlen är som ljusast. Det hela tar en halvtimma ungefär och under den tiden hinner vi dricka choklad från termosen och se hur den röda solskivan dyker upp långt borta, man ser bara toppen av den innan den försvinner helt igen. Jag vet att när solen går ner i havet, om man tittar riktigt ordentligt, så är det sista man ser av den en grön flamma, här är det bara rött och sedan mörker. De håller varandra i handen under hela tiden, han stirrar oavbrutet mot solen, tar inte ens blicken ifrån den för att ta en klunk choklad. Hon tittar också på solen, men mest på honom, med ett svårtolkat uttryck i ögonen. Sorgsen, kärleksfull omtanke, kanske.

"Jag ska visa er någonting", säger mannen när vi kommit ner på marken igen. Vi korsar nästa gårdsplan och kommer fram till vad som på sommaren är en lekpark med rutchkana, gungställning och antagligen sandlåda också även om den inte sticker upp ur snön som verkligen är djup här. Han går fram till gungan, en djup grop är grävd i snön under den, klättrar ner. Jag och hon står och tittar på när kedjorna som håller vad som antagligen är ett gammalt bildäck börjar svänga fram och tillbaka. Vi vet att han sitter där nere och gungar men ser honom inte. Vi står nära varandra och hon lutar huvudet mot min axel.

"Jag är så glad att du är här", säger hon och jag svarar att det är skönt att se henne igen och lägger till, tystare, att jag saknat henne.

"Jag saknar alla er därnere också", säger hon. "Det har varit en ensam vinter, fast det är värre för honom". Han som nu har fått ordentlig fart på gungan, tillräckligt för att få huvudet och mössan med tofs över kanten på snöväggarna när han är som högst och varje gång tittar han åt vårt håll, vinkar och skrattar.

"Vi har funderar allvarligt på att flytta söderut, ingen av oss trivs egentligen här", fortsätter hon och jag står stilla och hennes huvud är fortfarande lutat mot min axel. Vi står och tittar på en vuxen man som gungar och jag tänker att två veckor kommer att gå så fort.

Av johan edgar 04 mar 2003 09:39