Den människan glömmer jag aldrig, del 2

Augustisolen strålade och värmen dallrade när vi steg in i den nedslitna gamla skolbyggnaden. Därinne var det svalt och luktade främmande. De höga fönstrens nedre rutor hade målats vita, för att hindra distraherande utsikt. En stor järnkamin med sirliga ornament, gav enda svaret på ögats behov av skönhet. Bänkarna var bastanta av den modell för två, där man kunde tämja en busig pojke genom förnedringen att placera en flicka vid sidan om. Obekväma möbler snarare att växa i än ur.
Allt det där såg jag inte alls. Mina ögon var hela tiden fastnaglade vid den person som så länge tagit hela mitt väsen i besittning. Livs levande stod hon där framme vid sidan om sin höga tron. Den ena handen vilade lätt på katedern för att markera tillhörighet, eller var det kanske för att hämta styrka.
Gammal och skrynklig var hon, enligt ett barns ögon att bedöma. Respektingivande på det sätt en lärare på den tiden lämpligen uppträdde.

Smått förhäxad stannade min blick vid den svarta mustaschen.
I tur och ordning hälsades alla välkomna. Det var då man förbluffades över hur det bistra ansiktet kunde spricka upp i ett så vänt leende. Då blottades något jag aldrig tidigare sett. Tänderna var kantade med guld. En hörntand var till och med helt täckt av guld. Det hann jag se när hon hälsade på en av de få som fick det största leendet.

Allvaret hade börjat.

I rättvisans namn måste påpekas att disciplin var något som inte gavs avkall på för någon av oss, inte ens för dem vars mödrar fått se hela tandraden vid hälsningsceremonien. Avslitna öron förekom inte, och hade nog aldrig gjort det tidigare heller. Hur som helst så räckte det gott och väl med den metod vår gamla fröken gjort till sin. Den bestod till största delen av det snabbt växlande minspelet. När man minst anade det kunde ett vänligt leende förvandlas till en hotfullt genomborrande blick ovanför de runda glasögonen. En skarp blick åtföljdes alltid av fyra hårda knackningar i bordsskivan. Ekot och den efterföljande tystnaden kunde kännas outhärdlig. Då visste vi alla att någon av oss, vem som helst, skulle bli framkallad till katedern.

En dag var det min tur.
- Ingrid lilla, kom fram här. Den lena rösten varslade om att nu var det verkligen fara å färde.
- Vad är det du har skrivit här? Jag sträckte mej på tå för att bättre kunna se i den uppslagna räkneboken. Alla väntade stumt på fortsättningen, inte minst jag själv. Denna min stumhet fick lärarinnans tålamod att brista. Hon kunde inte motstå impulsen att rycka till i min ena hårfläta. Ingen av de andra flickorna hade långt hår, för det var modernt med shinglat nackhår då.
Det gjorde inte ett dugg ont. Förödnjukelsen var det som sved.

Hemma berättade jag aldrig om den episoden.

En enda gång hade far agat mej, men då skedde det helt efter gällande regler. Smäll på stjärten skulle den ha som gjort något riktigt fult. Smäll blev det också, när jag ertappades med att sätta gammelkattan i vasken och dra på vattenkranen för fullt.
Vilken fart det blev på kattan!

Egentligen minns jag inte så mycket från själva undervisningen i första klass. Det är lärarinnan som framstår kristallklart. Varje rynka i den bleka huden, det stramt mittbenade håret, de svarta fjunen på överläppen, varje minspel och inte minst skiftningarna i rösten. Allt detta finns för evigt registrerat i mitt minne med nästan fotografisk skärpa. Händerna med sina bruna fläckar, ser jag lika tydligt. De långa smala fingrarna som stelnat i det fasta greppet om pekpinnen. Händer som aldrig fått lära sej smeka. Utan tryggheten från pekpinne eller linjal rörde de sej vilset och nervöst, mekaniskt flyttande saker fram och tillbaka på katederns yta.
Respekten för den här personen var total. Även på rasterna behöll vi vår avvaktande attidyd. Lågmälda nästan viskande, föreställde vi oss att frökens ögon och öron kunde följa oss överallt, till och med bakom den stora stenbumlingen mitt på gården, dit man omöjligt kunde se från något av fönstren.

Till slut var examensdagen inne. Den blomstertid nu kommer tonade ut. Med huvudet en aning på sned, och det varmaste leendet på läpparna riktades några väl valda ord till våra föräldrar. Fjorton mammor och en pappa var där. Fröken bedyrade hur förtjusande duktiga vi alla varit. Hon var verkligen stolt över den stora uppgiften att forma oss till goda samhällsmedborgare.
Härliga sommarlov! Det föreföll långt som en evighet. Nu skulle vi plocka fram allt bus som lagrats under ett helt läsår.

forts.följer i del 3

Av Ingrid O Losell 04 mar 2003 16:01