Den människan glömmer jag aldrig, del 1

Regnade det någon gång så skedde även det på rätt sätt, i lagom mängd för att sådden skulle gro, eller helt enkelt för att man längtade efter omväxling.
På den tiden var människorna arbetsamma. Att följa lag och ordning ansågs fortfarande vara en dygd, i synnerhet om polisen, prästen eller skolläraren råkade befinna sej i närheten. För dessa hade man nämligen den största respekt, graderad i nyss nämnd ordning. Det var med andra ord på den gamla goda tiden. Då var det lätt att vara barn. Ingen TV kablade dagligen ut den groteska verkligheten, så som den såg ut i andra länder, och störde barnens sinnesfrid.

De ljusa skratten klingade rent i skidbackar eller på sommarängar.
Ordet framtid uttalades med förtröstan och hoppfullhet. Men ingen lycka varar ju beständigt, eller hur? För min personliga del minns jag exakt den dagen då ett orosmoln allt oftare började segla upp på min klara himmel.
Året var 1947. Till hösten skulle jag börja den obligatoriska folkskolan. På fyrtiotalet fanns det ovanligt många att göra folk av.

Skolan hade länge lockat och hägrat för mej. Drömmarna fick sin näring ur de avlagda läroböcker som mina båda äldre bröder nådigt överlät i min vård när de flyttade hemifrån. På den tiden var det glest med bilder i en lärobok, men de få som fanns blev i stället så mycket mer begapade. Inte en enda detalj gick obemärkt förbi.
Åh, tänk att själv kunna läsa om vad bilderna föreställde.

Kanske är det överflödigt att anknyta till rubriken, men det är ungefär här som den människa jag aldrig kommer att glömma börjar etablera sej i min värld. Det skedde en dag när min mor, med mej i släptåg, tittade in till grannens i förbifarten. Släptåg passar bra i sammanhanget, för atmosfären i det hemmet gjorde att jag motvilligt följde med.

- Jasså, Ingrid ska börja skolan i höst, sa Egon. Ja, då får hon väl den där satmaran som jag hade, tillade han skrockande.
Egon var husets herre, en kärv bonde som ansåg sej vara lurad av livet självt. Han var besviken på det mesta och fruntimmer i synnerhet. De kvinnor han råkat ut för hade alla gjort livet till ett helvete för honom, konstaterade han bittert.
En glimt tändes i Egons trötta ögon. Han började beredvilligt redogöra för den ena oförätten efter den andra, som han åsamkats under sin skoltid av "den hemska människan".

Egon använde så många ord som jag inte förstod innebörden av, men ett barn fick aldrig avbryta med en fråga medan vuxna talade, och efteråt hade man ofta glömt det konstiga ordet. Att det nu handlade om något otryggt och opålitligt rådde ingen tvekan om. Alla i hela byn hade minsann fått smaka på den lärarinnans sadistiska metoder.
- Så du pratar Egon, försökte min mor överslätande.
- Nejdå! fortsatte Egon. Uppeldad av berättarglädje och svettig av den mäktiga julivärmen, torkade han pannan med handens ovansida och fortsatte raljerande med slutklämmen.
- En stackare slet hon av hela örat på, så dom fick åka in till stan och sy fastet.
Litet tidigare än planerat befann vi oss på hemväg, min mor och jag.
- Du ska inte tänka på vad Egon sa. Han försökte bara vara rolig. Något i hennes röst lät inte helt övertygande.

Själv kom jag inte på ett enda ord som kunde ge uttryck för det som tumlade runt i mitt huvud. I vanliga fall kunde jag minsann pladdra på, hittade frågor om både möjliga och omöjliga ting, men det här hade bringat kaos i mit ordförråd.
På kvällen berättade mor i lättsam ton om dagens samtal med Egon. Hon gjorde verkligen sitt bästa och far fattade galoppen. Deras dialoger anpassades helt för mina öron, avsedda som plåster på de eventuella sår som uppstått.

Det blev sängdags även den dagen. Jag drog täcket över huvudet. För min inre syn började en gestalt formas. Svårast var det att finna tydliga anletsdrag. Någon riktigt elak människa hade jag aldrig sett i verkligheten, bara på en bild över hela förstasidan i dagstidningen. Den visade en barsk gubbe med en liten kolsvart mustasch. Hitler hette han.
- Hitler är död, hade pappa konstaterat utan att ens låta ledsen.
- Han var en elak människa, tillade han för att ursäkta sin lättnad.
Visst hade man läst om den elaka häxan för mej, ur sagan om Hans och Greta. Fast det visste jag väl att sånt fanns ju inte.
Till slut nöjde jag mej med att känna efter hur hårt det gick att dra i örat utan att det lossnade. Oj, vad stark hon måste vara i nyporna, hon den där vad hon nu hette.

Därefter följde en kort men intensiv period tillsammans med min nya osynliga följeslagare. I brist på bättre alternativ fick det bli den svarta mustaschen som gav anletsdrag åt antagonisten. Naturligtvis trodde jag inte att en lärarinna kunde ha mustasch, men det blev lättare att kämpa mot ett hot som hade ett utseende. Ibland vann mustaschen, men ofta var min nyfikenhet på skolan lika stark.

Så kom dagen D, d v s upprop av nybörjare.

Forts. följer i del 2

Av Ingrid O Losell 04 mar 2003 15:52