Sagostoff från andra sidan månen

Pärlband av Ord.

"Du sitter på dina händer", hörde jag en röst från böckers textade viskningar hetsa mig, från alla hörn kom de orden och ingen ro finns det någonstans om jag inte sätter mig ned och blir ensam med mig själver.

Natten har kommit och det regnar stjärnor från himlavalven varje sekund och varje smärtsamt levande andetag. "Ta dom!Fånga dom! "Innan det är försent. Innan sista drömmen är drömd.

De faller ned i mitt knä. Sedessamt knäppta håller jag mina händer däri och stjärnfallen blir alltmer explosiva, de jagar mig med sin hetta och ljusen är intensiva och jag ser på dem även om jag alldra helst ville blunda.

För jag är så rädd och det är fruktan som är din värsta fiende. Jag vet det så väl och jag har dödat hundra drakar. Dom störtade för min knivsegg med struparna bubblande av rött blod, urtidsskri ekade över landet och jag såg hur varje skugga var liten och mjuk, som små sovande kattungar i tidslösa gränder.

Sov lilla vän, viskar jag och håller varsamt och ömt i varje litet ord. Jag ska gå ut på en slags resa, tror jag men den har redan börjat och jag har varit på väg så länge. Varför säger du inte som det är? Varför visar du mig inte en enda vägvisare? Varför måste det vara så hemskt mörkt?

Himlavalven är oändligt stora och det finns inget slut och ingen början och det var jul här mitt i verkligheten och jag undrade var är den egentligen?

För det var en gång. Och det var om en stjärna och det kom tre vise astrologer över öknen. Men du måste berätta din egen saga. Annars blir den aldrig sann.

Och det faller stjärnor från himlen i varje andetag och de är inga främlingar alls.

Hälsningar från hemlandet och jag är en flykting precis så som Adam.

När vi möttes,Adam och jag där på ett sommarljuvt torg mitt bland folket då stod en ängel i hörnet och log för sig själv. Näcken spelade vilt i skuggan därborta och jag hörde fiolen, flöjten och bruset från forsen alldeles bredvid. Han spelade för livet och hans hjärta slog för kärleken och för det stora stora flödet som pulserar genom allt det som liv är. Å, Gud! Som han spelade! Å, Gud! Som han älskade!
Drömmakaren skapade drömmar och i ett enda hjärtslag steg Adam fram och våra ögon möttes.

Evigheter hade lekt med varandra och tusen stjärnor exploderat sedan vi såg varandra sist och alla stigar blockerades och det fanns bara ett enda steg att ta och det ledde rakt in i hans famn. När han tog min hand och drog mig bort mot kyrkans tysta skugga reste sig tornet över oss i sommarnatten och alla änglar såg på och Näcken spelade sin vildaste sång.

"Vill ha dig! Å, kom mig nära", viskade Adam hest mot min hals och leken är allvarlig och jag ler bak slutna ögonlock. För jag är sagoberätterskan som svävar fritt mellan världarna och jag färdas med drömmarna, ser på din värld bak slutna ögonlock och känner vindarna mot min hud. Mitt hjärta fortsätter att slå och mina andetag är heta av längtan.

Adam viskar och hans ord är som flytande honung och han gör min mun söt i natten och han talar med mig om Gud och han är utan blygsel.

Hans hand är poetisk och blicken speglar främmande skogstjärnar från landet av saga. Där på andra sidan månen.

För det var så länge sedan och jag är på stadd på resa från stjärna till stjärna och jag vet inte om jag kommit hem en liten stund eller om jag kanske står på en av livets järnvägsstationer medan ångloken frustar i natten.
Och jag vankar emellanåt oroligt på den öde perrongen.

Men jag sätter mig ned och skriver brev hem, postar det med en kyss och ett skälvande andetag. Jag är bara på resa och Näcken slutade aldrig att spela. Väntar en liten stund och lägger ifrån mig pennan.

med hälsningar från landet av saga

måhända ett bidrag till sourze författarskola

Av Lillith C. Castor 03 mar 2003 12:18