En alternativ lösning på Irak-krisen

Här hade man plitat på en annan lösning än massmord, när USA deklarerar att de tänker köra sitt eget race från början till slut. Visst misstänkte jag det, men för att inte anklagas för en rabiat kommunistisk USA-hatare hade jag tänkt att tona ner deras roll i det hela. Men enligt aftonbladet ska de nu ta sina drömmar om total världsdominans till än högre nivåer.

USA ska alltså försöka lyckas med konststycket att ha kål på en massa människor 260 000 enligt FN och sedan få de överlevande att älska sitt gissel. Jag hade inga högre tankar om landet i väst innan, men det kan tydligen sjunka ännu lägre om det lägger manken till.

Min tanke i korthet var följande: Endast det irakiska folket kan störta Saddam Hussein. FN ska ändra sina sanktioner och pumpa in mat, läkemedel, sjukvårdsmaterial, byggmaterial, tillsammans med vapeninspektörer, hjälparbetare och människorättsorganisationer. Få folk mätta och friska nog för att starta en revolution. Under tiden kan en skuggregering av civila exilirakier planera för det första demokratiska valet, och vara beredda att styra landet till dess.

Åtala Saddam Hussein för brott mot mänskliga rättigheter, tillsammans med andra höga ledare inom militären och administrationen. Erbjud däremot åtalsfrihet för soldater, lägre tjänstemän och forskare, så länge som de inte personligen gjort sig skyldiga till övergrepp. Se till att den internationella domstolen blir godkänd av så många länder som möjligt, för att inte Saddam ska framstå som en martyr.

EU borde lätta på sina bisarra flyktingregler och ge alla irakier som flyr asyl, och dessutom möjlighet att söka asyl på ambassader.

När Saddam har störtats ska landet återuppbyggas av irakierna, med bistånd från FN. Oljekällorna ges tillbaka till det irakiska foket, som säljer sin olja till vilka de behagar.

Nu ska vi se hur USA vill ta itu med situationen: USA ska störta Saddam Hussein, folket har ingenting med det att göra. Återuppbyggnaden ska militären ta hand om, förmodligen med strategiska byggplaner istället för humanitära. En amerikansk löjtnant ska styra Irak innan en civil amerikan tar över i några år, för att bygga upp en "’representativ’ irakisk regering". Observera, inte en demokratisk. Förvaltarna från Baath-partiet kommer att sitta kvar, efter att på papperet frånsagt sig sina kriminella böjelser. De irakiska soldaterna kommer att interneras i fångläger och övervakas av exilirakier, utbildade i Ungern. Hade jag varit ännu mer konspiratoriskt lagd hade jag nog undrat hur många lektioner CIA håller i kreativ förhörsteknik där. Men vad vi lugnt kan anta är att Röda Korset och Amnesty inte kommer att ha klippkort till dessa fångläger.

Och innan jag hann skicka detta till Sourze, syntes Saddam i all sin storhet framträda på bästa sändningstid i svensk TV. Han satt där och ansåg sig vara en representant för Irak, en fredsälskande upplyst despot som frågade om kaffet smakade gott. Mycket kan man på goda grunder anklaga Saddam för, men han är inte dum i huvudet. Det klargjordes ännu mer i dokumentären "Saddam, vår vän". Han glider som en iller och utnyttjar alla giriga företag och nationer för att få sin vilja fram. Det enda man faktiskt kan förvåna sig över är att USA inte tidigare upptäckte vilken hal ål han är.

Och jag litar inte på den där jämförelsen Tyskland-Japan och Irak. Visst kan man jämföra olika historiska händelser, enligt devisen "Den som inte lär av historien, är dömd att upprepa den." I Irakfallet kommer man då fram till några oroande tecken.

Tyskland var angripet från två håll, dels dundrade hämndlystna ryssar in från öst, och skövlade allt som hade ett ü i namnet, från väst flög bombplanen in och vaporiserade mer eller mindre Dresden med flera städer. Det tyska folket skrek efter fred och gick med på en delning av sitt land och att många av de anonyma nazisterna satt kvar i ledningen i öst och väst för att få lugn.

Japan hade upplevt Hiroshima och Nagasaki, och det japanska folket var skräckslagna inför tanken på fler svampmoln.
Efter andra världskriget fanns det dessutom en fredsanda, nationer gjorde sitt bästa för att samsas, och konflikter kändes fjärran.

Iraksituationen är annorlunda. Även om Saddam försvinner kommer många arabländer ändå att känna sig som de lever i ett konstant tillstånd av väpnad konflikt. De största orosmomenten är Israel och Turkiet, vars krig mot palestinier och kurder förmodligen ses som ett större problem än Saddam Hussein. Att USA stödjer dessa länder med otroliga summor pengar och militärt material, bidrar inte till att få befolkningen i arabländerna att se jänkarna som fredsbringare och garanter för frihet och rättvisa.

Så låt oss titta ut över en ny ljus framtid, där irakier som vill ha något att säga till om i sitt eget land kommer att utmålas som otacksamma rebeller och terrorister om de gör något mer än bara klagar, där Saddams hantlangare kommer att bli kvar vid makten och landet styras efter militära och ekonomiska måttstockar snarare än humanitära.

I mina öron låter det inget vidare, och det minsta man kan göra är väl att gå ut på gator och torg med sitt hjärtas mening, och hoppas på att denna mardröm dör i sin linda.

Av Robert Svensson 03 mar 2003 12:09