Gud

Tio år.
Tio år gammal.
Långa smala ben,
långa smala ben och armar.
Inte en kropp man försvarar sig med.
Inte en kropp man häver bort gubbfläsk med.
En tunn och tanig kropp som gör sig mindre
i riset på marken.

Magen mot marken,
kinden mot marken.
I synfältet, några barr, ett par kottar.
Och Handen.
Handen som tar stöd.
Skrovliga naglar och grå hårsrån.
Är det Guds hand?
Är det så här det känns att skämmas?
Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.
Förlåt mig mamma.
Förlåt mig pappa.
Förlåt mig Gud.
Förlåt mig.
Gud, du andas så tungt.
Är det Du som är Gud?
Du viskar i mitt öra och
Din tunga är som en grå snigel.
"I love you. I love you so."
Gud älskar alla barnen.
Särskilt mig.

Han håller fast mig.
Gud är stark.
Det han gör med mig gör ont
och luften som jag andas känns så sträv.
Blundar jag så finns jag inte.
Men jag finns.
Jag känner allt.
Jag smakar allt.
Jag andas allt.
För Gud har uppfyllt mig
och gjort mig till hans.
Möten med Gud är inget man glömmer.

"Jag ska cykla sen.
Sen ska jag cykla.
Jag ska cykla nerför pulkabacken.
Jag ska cykla när Gud låter mig gå."

Upp igen.
Skakiga ben och leende mun.
Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.
Om man möter Guds blick så dör man.
Jag vill aldrig dö.
Jag vill cykla.
Det är kletigt.
Det kan komma klet på den nya cykeln.
"I would like to kiss you, again."
Säger Gud.
Och Han är Gud.
Han kysser mig igen.
Förlåt mig.
Förlåt mig.


Ett bidrag till poesiskolan.

Av Steena A:sson 26 feb 2003 13:49