Oskuld svart på vitt

Varför mår jag dåligt och känner skuld efter att jag sett TV-programmet Uppdrag Granskning.

Om hur svenska företag medverkar i miljöförstöring och rovdrift på ortsbefolkningen. Hur kan vi tillåta att denna metall betingar ett så högt värde. Människor dödas, drivs från sina marker. Marker och vattendrag förgiftas. Hur kan vi smycka oss med denna metall efter att ha sett detta. För mig har den tappat hela sitt värde. På grund av denna hantering tar det till och med emot att bära min vigselring.

När jag besökte Ghana och slavfortet Cape Coust Castel, berättade guiden att vi svenskar också medverkat i denna handel av mänskligt lidande, när rovdriften på guld avtog.

Har vi inte förändrats ett dugg under alla dessa år. Är vi fortfarande samma syniska och profithungrande översittar-typer som tar oss friheter, bara för att deras land är fattigt. Landet skulle vara rikt om rättvisa fick råda. Nu är vi där igen för att plundra och lämnar efter oss dessa hemska spår.

Jag kom också i kontakt med markägare som berättade att vi säljer besprutningsmedlet DDT som har varit förbjudet att använda i Sverige i många år.

Vad gör oss så allsmaktiga, att vi kan åka till ett annat land och bete oss så illa. Köra ivaäg och till och med döda ortsbefolkningen, förgifta deras mark och driksvatten. Var skall dessa människor få plats, ta vägen?

Vi välkomnar dem inte till detta landet heller. Jag vet, för jag skrev till migrationsverket, för jag ville att min makes adoptivson skulle få komma hit och besöka oss men fick avslag, han fick inte ens visum för ett besök.
Han är inte kriminell eller HIV-positiv, utan en mycket sympatisk valbalanserad ung man.

När jag gick på gatorna i Accra möttes jag bara av vanliga människor som kom fram till mig för att hälsa mig välkommen och önskade att mitt besök i deras land skulle bli minnesvart för mig. Läs gärna mitt resebidrag om Ghana på sourze. Jag vet inte om det är landet eller människorna som gör det så fantastiskt att besöka, kanske båda faktorer.

Vi kanske tycker att vi är världsbäst, men vi har förlorat oss själva någostans på vägen. För vi bryr oss inte längre om någonting annat än oss själva och skor oss gärna på den som är svagare. Nu skriver jag bara för jag är både upprörd och arg.

Av Berit Woolley 25 feb 2003 14:54