Varför kränker människan en annan?

En arbetskamrat och jag har hamnat i dispyt. Jag är nyanställd som boendestödjare för människor med psykiska funktionshinder sedan ett år tillbaka. Han har arbetat där sedan starten för sju år sedan. Jag har mängder med nya visioner och tankar på förändring samt ett annat tänk än hela arbetsgruppen, som helst vill fortsätta i samma lunk. Detta i sin tur är frustrerade för mig, för i min vision kan vi ta hand om målgruppen på ett bättre sätt, och personalgruppen kan, genom att deras speciella talanger kommer till uttryck, förverkliga sig själva - minska olustkänslor och sjukskrivningar. Gruppen i sig önskar säkert att jag för husfridens skull bara skulle assimilera mig. Jag önskar att det istället skulle vara öppet för integration, det vill säga att både mina och deras idéer skulle uppskattas och diskuteras.

Det har skurit sig ett par gånger med min arbetskollega som jag jobbar helg med. Och efter att jag har tagit upp frågan för diskussion och att jag uttryckt att vi inte kan kommunicera, känner jag mig både påstridig, utlämnad och besvärlig. Jag känner mig kränkt av hans ifrågasättande och nedsättande behandling och går automatiskt i försvarsställning. Han hittar mina svaga punkter och dem trycker han på så att jag ser rött.

I medvetna stunder försöker jag minnas Kay Pollacks ungefärliga ord: "Ingen kan såra dig om du inte själv tillåter det". Och den får mig att grunna. Givetvis reagerar jag för att jag, utifrån min bakgrund, är känslig över vissa saker. Inte tal om annat. Men självklart är inte jag allena roten till det onda.

I dagsläget väljer jag att fokusera på det faktum att jag tror att han, utifrån sina förutfattade meningar om mig, väljer att ha en inställning mot mig. Och det är klart, om jag känner att han inte accepterar mig, så har jag svårt för att varken acceptera eller respektera honom. Jag önskar dock att jag någon gång uppnår Gandhis förlåtande inställning. Istället försöker jag tydligt visa att jag inte tolererar att bli behandlad hur som helst. Och han väljer att fortsätta testa mig och mina gränser. Och så är vi i en så kallad ond cirkel.

I nuläget känns det jättejobbigt. Hans attityd gentemot mig känns både nedlåtande, underskattande och kränkande. Och det räcker att han öppnar sin käft för att jag skall irritera mig och tycka att han borde hållit den stängd. Hans nonchalanta beteende får mig att känna som om han ser på mig som en mindre vetande varelse. Och det har jag så svårt för, kanske för att jag i stort sett hela livet utifrån min bakgrund placerats i olika fack. Man har sökt assimilera mig och jag har inte haft vett på inte låta mig trampas på och kränkas. Det mådde jag givetvis dåligt av i längden. Och resultatet var låg självkänsla och ohälsosamma tankar om och krav på mig själv. Nu när jag söker upprättelse känner jag mig besvärlig - och det mår jag också dåligt av - eftersom ingen säger sig tycka att det är bra att jag står på mig. Men på något sätt känner jag mig ändå starkare när jag söker hävda min rätt, än när jag, utan kunskap om mitt egenvärde, lät mig felbehandlas.

På en kollegas födelsedagsfest i fredags dracks det en del. Och det fick tydligen känslorna att välla fram. Mannen i fråga försökte flera gånger under kvällen genom plumpa försök till komiska kommentarer få mig att hålla med om att vi har vi ett bra samarbete. I nästa andetag försäkrade han att han inte menade något illa med sitt beteende, utan om jag verkligen lärde känna honom så skulle jag upptäcka att han var en fantastisk person. Han spelade sårad när jag, nykter och allvarlig som jag var, sade att jag inte ville spela det spelet där och då. Jag sade att jag gärna pratar om det här när vi båda är nyktra.

Några av arbetskamraterna tog illa vid sig av mitt alldeles för raka och plågsamt ärliga bemötande. Istället sökte de lösa vårt problem genom att lägga om scheman och byta våra arbetstider - för att vi på så sätt inte skall "behöva" arbeta med varandra lika mycket. "Det kanske är så att ni inte har något gemensamt, och inte kan finna en lösning... bla bla bla."

Men jag tycker att det är en alldeles för undflyende lösning. Jag skulle se det som nederlag att behöva ta omvägar om kollegan, för att slippa problemet, samtidigt som att det skulle kunna tolkas som att man helst undviker att ta itu med konflikter, utan hellre sopar dem under mattan. Jag tror att det finns en risk med att dölja problem. Man får för det första ett onödigt "berg" att bestiga. Det kan räcka att man snubblar och ändå skadar sig ordentligt. Det vill säga, någonting annat kanske kommer att utlösa ett större problem, med större biverkningar i gengäld.

Det är väl bättre att ta itu med det här och nu? Jag vill bearbeta problemet och förhandla mig fram till en lösning som passar oss båda, inte fly och på sätt befästa att vi har en taskig personkemi, bara för att kunna säga att "vi KAN bara inte arbeta tillsammans".

Kay Pollack säger också något om att man kan välja glädje. Och det tänkesättet ställer jag gärna upp på. Därutöver säger han att man kan välja att stanna kvar i situationen eller lämna den. Kanske kan mina fantastiska idéer tas till vara på ett annat sätt någon annanstans. Därför har jag gett mig en begränsad tidsperiod att stå ut. Jag vill inte tas för en idiot, men samtidigt vill jag lära känna mer om mig själv i interaktion med andra människor. Därför funderar jag på att ta en av Kay Pollacks andra teser på allvar, det vill säga, att människor som jag möter är utsända för att jag skall öva på dem. Genom möten kommer jag att lära mig mer om både mig själv och människan jag möter - om jag bara är mottaglig för mina tankar. All förändring börjar i tanken, säger Kay Pollack. Och för att kunna få fram en förändring, är det viktigt att man kan erkänna sina känslor, så att man vet varifrån man börjar sitt förändringsarbete. Låt oss säga så här. Om jag har något emot till exempel alkoholister - så kommer min avoghet att avslöjas genom mitt beteende. Om jag inte kan erkänna att jag har svårt för alkoholister, kan jag heller inte påbörja mitt förändringsarbete. Och där önskar jag att vår utgångspunkt för den framtida lösningen skall vara.
Men nu räcker det inte att analysera problemet utifrån sig själv. Jag funderar nämligen över ifall det kan vara så att dispyter av detta slag förekommer just inom vårdyrken. Kan det vara så att om personalen känner sig utmattad, trött och härdad, att den i svåra stunder ger igen på den som den skall samarbeta med?

Givetvis kan tillfälliga privata bekymmer spela in, och så råkar någon få spela rollen som slagpåse. Men om inte slagpåsen till slut får en förklaring eller en ursäkt på varför just denne valts ut, kan det få allvarliga symptom, såsom, långtidssjukskrivning eller uppsägning. Jag tycker att det är viktigt att var och en tar ansvar för sitt eget beteende och analyserar varför man väljer att bete sig just som man gör mot olika personer. Därtill skall man se till att prioritera en personlig förändring och utveckling, för att inte riskera att flera personer i deras omnejd såras med plump och kränkande behandling.

Är min vision en illusion eller är den genomförbar?

Av Sari Hänninen 24 feb 2003 10:05