När jag var barn

När jag var barn bodde vi ett tag i Småland.
Huset var rött, och det var pappa med.
I alla fall när han var arg eller om solen sken för hårt på hans mjölkvita hud.
Mor var rar och grundligt deprimerad.
Fast det visste jag inte då.
Jag hade kompisar där;
Susanna som alltid ville blanda in knivar i våra mamma-pappa-barnlekar, tills min mor kom på oss och gapade på hennes far, som för övrigt ägde en enorm pornografisk samling.
Därav knivarna antar jag.
Susanna bodde på andra sidan den trafikerade bron och en gång kom pappa på att jag brukade krypa över den.
Forsen under var otäck och sög och jag var fyra och ett halvt och blundade hela tiden.
Jag minns att jag blev lyft i tröjkragen och att pappa var så arg att han skakade.
Antagligen var han rädd.
Eller; nu VET jag att han var rädd.
Susanna bodde i ett hus på en stor gård full av bilvrak och vansinniga hundar, och tjugo meter från hennes hus bodde hennes mormor och morfar.
De luktade illa.

Min andra kompis hette Magnus.
Jag hade sett på TV att han var från Kina, men han sa att han var från Göteborg.
När han vägrade inse att han var från Kina antagligen Korea spöade jag honom.
Annars var vi rörande överens om det mesta.
Han pappa Kenneth, som var lastbilschaufför, gav Magnus stryk en gång när han och jag kastat ett bokpaket innehållande barnboken "Bella och Gustav" ner i Emån, för att se om det flöt.
Jag hade, och har fortfarande aldrig fått stryk och begrep ingenting.
Mamma tyckte mest att det var roligt att vi slängde i det där paketet, när vi hittade det våren därpå när isen smälte.
Sidorna var lockiga, men annars var det inget fel på boken.

Min syster föddes där. I Småland.
Både min bror och jag är födda i Lund och är väldigt lika till utseendet; blonda och brunögda.
Lillasyster är rödhårig och blåögd.
Mycket märkligt.
Det kanske var kärnkraftverket i Oskarshamn som gjorde henne sån.
Hon spräckte ett handfat med skallen när hon var nio månader.
Inte en skråma fick hon.
När mamma var "trött" matade jag lillasyster med gurka och hon var min, bara min.

En gång trodde alla att min bror hade drunknat i ån.
Alla letade och skrek som galningar, tills vi fann honom sovandes i solen på ett blöjpaket han hade släpat ut bakom huset.

På andra sidan ån bodde farbror Leman och tant Maj.
Farbror Leman var gammal sjöman och han byggde en ljugarbänk åt sig och mig, och lärde mig ljuga om de sju haven.
Han sa att han hade jobbat på cirkus, men tant Maj sa att han ljög.
Om man tog av sig skorna när man gick in hos dem sa farbror Leman att det var arabfasoner.
De hade bigaråer och jag fick plocka och äta hur mycket jag ville.
Deras granne var en sur jävla biodlare, och farbror Leman brukade peppa mig till att palla frukt av honom, och när biodlaren kom utspringande för att lugga mig eller så, hoppade farbror Leman ut ur buskarna och skrek "Kom an!"
Sen sprang vi till ljugarbänken och skrattde.
Deras hus var av vitt mexitegel och farbror Leman är död nu.
Jag saknar honom.
Han hade flest tatueringar i hela världen.
Iallafall när jag var barn.

Av Steena A:sson 22 feb 2003 09:14