Sverige har valt tystnadens väg

Människor som är misstänkta för att ha begått brott ska få veta vad de anklagas för, ha rätt till ombud och en opartisk domstol. De ska aldrig utsättas för tortyr. Människor ska ha rätt att fritt få bilda föreningar, även partier.

Det är de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Att slippa diskriminering - oavsett om det beror på kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, funktionshinder eller något annat - är också en rättighet, men en sekundär. Det mest betydelsefulla är att kunna få verka för en förändring i sitt land. Till exempel av kvinnors, bögars, folkminoriteters eller handikappades villkor.

I Sverige tycker vi att detta är så viktigt att justitie- och utrikesdepartementen tillsammans gjort en nätsida för saken: www.manskligarattigheter.gov.se
Inget land är för litet för att bli granskat.

San Marino, den lilla enklavrepubliken i Italien, med 26 500 invånare, bedöms vara schyst. Men det finns en randanmärkning. En utländsk kvinna som gifter sig med en sanmarin kan överta hans medborgarskap. En utländsk man som äktar en sanmarinska förblir utlänning, liksom deras barn.

Palau, 19 000 pers på 300 öar i Mikronesien, får också godkänt. Demokrati. Inget dödsstraff. Fri press. Men palaunerna är taskiga mot sina gästarbetare, och de utgör 70 procent av arbetskraften om än bara 30 procent av befolkningen. Utlänningarna får inte köpa mark och får sämre sociala förmåner än medborgarna, vilka i förfärande hög omfattning ägnar sig åt kvinnomisshandel och i förskräckligt låg grad åt sina barn.

Sao Tomé et Príncipe, 141 000 invånare på öarna utanför Afrikas västkust, är ett av världens fattigaste länder. Demokrati. Pressfrihet, fast ingen har råd med tryckpressar. Domstolsväsendet är i teorin bra, men bristen på utbildade jurister ställer till det. Barnarbete förekommer, liksom kvinnomisshandel, och förhållandena för kakaoarbetarna är bedrövliga. Men de får protestera och bilda fackföreningar.

Allt detta lärde jag mig i sökandet efter rapporten om tillståndet i Libyen. Libyen är ett skitland med 5,5 miljoner invånare, en massa olja och Muammar Khadaffi Det är vid dödsstraff förbjudet att bilda organisationer som inte accepterar grundsatserna för al-Talih-revolutionen 1969, det vill säga Khadaffis lilla gröna. Avrättningar äger rum. Liksom tortyr. Partier finns inte.

Om detta står dock ingenting på regeringens sajt. Libyen förbigås med tystnad. "Av tidsskäl saknas fem rapporter", förklaras det. Visst är det konstigt att man inte hunnit med halvstora Libyen, men med lilla San Marino och Palau? Med tanke på att Libyen just valts till ordförande för FN:s kommitté för mänskliga rättigheter borde ju den rapporten vara extra intressant. Fast vänta, vid omröstningen om ordförandeskapet valde Sverige just tystnadens väg. Lade ned sin röst, i likhet med övriga EU-länder.

Att rapporten uteblivit kan förstås bero på att det finns för dåligt underlag. Libyen har hittills vägrat släppa in såväl FN-inspektörer som frivilligorganisationer som kollar mänskliga rättigheter. Nya ordföranden för MR-kommittén, Najat al-Hajjaji, sa efter att hon blivit vald att Libyen "kanske" skulle släppa in några nu.

USA, Kanada och ytterligare ett land röstade mot Libyens ordförandeskap. Något rätt gör USA i alla fall i dessa dagar.

2003-02-15

Av Malin Siwe 21 feb 2003 15:39