Publiken viktigare än kändisskapet

Hon gillar all sorts musik och har nyligen upptäckt en ny chipssmak som hon tycker att tillverkaren borde få pris för. Hon är Marit Bergman och har blivit utsedd av P3 till årets kvinnliga artist 2002.

Allting startade i tidig ålder, dalkullan Marit Bergman som är född 1975 och uppvuxen i Rättvik har alltid, mer eller mindre, sysslat med musik. Hon har spelat flöjt i den lokala musikskolan och alltid haft en bestämd plan med livet som kretsat kring musik. Att hon skulle syssla med någonting annat har varit fullständigt uteslutet. Nu börjar framgångarna märkas och hon får mer och mer fans, men det är inget som har stigit henne åt huvudet, tvärtom, Marit själv vet knappt om att hon är känd.

– Jag har faktiskt ingen aning om jag är det eller inte. Det beror nog på i vilka kretsar man rör sig. Idag finns det många olika sorters rampljus, men för femtio år sedan såg situationen helt annorlunda ut. Var du känd då fick du allt ljus riktat mot dig. Mina grannar vet nog inte ens vem jag är, förutom att jag är deras granne.

Som en av Sveriges just nu framgångsrikaste artister har hon blivit nominerad till en rad olika musikpriser. När radiokanalen P3 hade sin musikgala P3 Guldgalan, under Popstadsfestivalen i Växjö, kammade hon hem pris för "Årets bästa kvinnliga artist 2002" och en vecka tidigare vann hon kategorin "Årets nykomling 2002" vid Manifestgalan i Kulturhuset. En gala som vänder sig till undergroundartister och undergroundskivbolag.

Men priser är inte heller något som rör Marit särskilt mycket i ryggen, hon tycker inte att det bevisar någonting egentligen.

– Nä, priser betyder alltid mycket för själva businessen, men jag personligen bryr mig inte så mycket om det. Tyvärr är det så att i den här branschen uppmärksammas man så fort man fått ett pris, men innan det struntar branschfolket helt i en. Det är egentligen helt stört med den här branschen, den är som en enda stor klumpfot som inte kan röra sig. Det sjuka är också att publiken alltid fattar snabbare än branschfolket.

Innan solokarriären kom igång på allvar sjöng och spelade Marit i bandet Candysuck. Medlemmarna träffades på musiklinjen under gymnasiet i Västerås och 1992 började karriären dra igång på allvar för tjejerna. I sex år hängde de ihop och spelade poprock-musik som resulterade i en fullängdare och två ep-skivor för att sedan säga tack och hej och gå skilda vägar. Efter splittringen skrev Marit för tidningen Darling ett tag och sedan började hon satsa hundra procent på det som idag är soloartisten Marit Bergman. Tyvärr visade det sig inte riktigt lika lätt att få ett skivkontrakt som soloartist och därför bestämde hon sig för att starta ett eget skivbolag som hon döpte till Sugartoy Recordings. Allt gick enligt planerna och idag jobbar hon med bolaget vid sidan om musiken med allt vad det innebär.

– Det är mycket jobb med ett eget skivbolag. Jag skickar ut räkningar och grejer som folk beställer i shoppen och ser till att folk som hjälper till får sin andel.

Stressigt och krävande börjar det bli och ingenting varar för evigt, så till nästa skiva har hon bestämt sig för att satsa på ett större kommersiellt skivbolag.

– Jag sitter i förhandlingar om det just nu. Som sagt tar det mycket tid att jobba med bolaget och jag har ingen ork eller lust kvar att fortsätta, även om jag faktiskt får mycket hjälp. Men som det är nu vill jag lägga all min tid på musiken.

Att starta ett eget skivbolag är ändå inget hon tycker någon ska tveka att göra om man väl har bestämt sig.

– Det gäller bara att vilja och att våga satsa fullt ut. Jag hade ganska stor koll på hur branschen fungerade, men har man inte det får man helt enkelt fråga sig fram. Det finns alltid någon som vet. Sen finns det många olika bidrag och stipendier att söka.

Förutom att Marit sitter i förhandlingar med olika skivbolag och ägnar mycket tid åt att skriva nya låtar, planerar hon ett rockkollo som ska hållas i Hultsfred i sommar, för tjejer mellan tio och fjorton år. Bidrag söks för fullt och ett samarbete med föreningen Rockparty, som bland annat anordnar Hultsfredsfestivalen, är redan bestämt.

– Första gången kommer det inte att bli något jätteprojekt utan först och främst kommer vi bjuda in tjejer som bor i smålandsregionen. Drömmen är att kunna utvidga kollot med tiden och bjuda in unga tjejer från hela landet.

Grundtanken med kollot är att tjejerna ska få prova på olika instrument, hur det är att skriva egna låtar och testa på en del ljudteknik. Idén för rockkollot dök upp under en fest hemma hos Marit när hon och hennes nuvarande bandmedlemmar Åsa Jacobsson och Linda Hörnqvist hade en av sina eviga diskussioner om hur samhället borde vara. De spann vidare på idén och folk i Hultsfred nappade direkt.

– Många föräldrar har inte råd att åka med sina barn på semester så kollot är tänkt som ett substitut dels för dem och dels för ungar som behöver komma bort från stan och sina familjer ett tag.

Marits tanke är att tjejerna ska känna att de vågar satsa på egna band eller fortsätta med musiken på annat vis efter kollot. Hon anser att det fortfarande idag är så att många unga tjejer är rädda för att ta steget fullt ut och faktiskt satsa på musiken.

– Den dumma frågan som man alltid ställer sig är varför tjejer inte vågar satsa lika mycket som killar? Men egentligen borde man ställa sig frågan vad det är som gör att killar faktiskt vågar och var de får idén ifrån?

Hon menar att om tjejer får upptäcka musik i en tidig ålder blir förutsättningarna bättre för framtiden.

– För mig har det alltid varit självklart att jag ska hålla på med musik. Men det är det inte för alla. Själv började jag gå på punkspelningar vid fjortonårsåldern, men sedan tog de ett tag innan jag kom på att jag ville starta ett band och det var för att inga tjejer i min ålder höll på med musik, annat än i den lokala musikskolan.

Förra året uppträdde Marit bland annat under Hultsfreds-festivalen, då på en av de mindre scenerna, men i år kommer hon att uppträda på Pampasscenen, som är en av de två största scenerna. Något som hon lovade publiken redan vid förra årets spelning.

– Jag tror i och för sig att jag menade Hawaiiscenen egentligen, men det gör inte så mycket. Allting känns
helt enligt planerna och nu är man verkligen igång och det är verkligen roligt.

Förutom en del festivalspelningar till sommaren drömmer Marit och bandet om att få åka på Kalasturnén.

– Det vore kul att strukturera upp allting lite mer den här sommaren. Förra året blev det lite väl mycket fläng hit och dit till olika städer. I år skulle jag vilja göra ett par spelningar i början av sommaren, köra rockkollot, och sen åka på kalasturnén i slutet av sommaren. Det var grymt roligt under hela förra sommaren också, men det blev som sagt lite väl upphackat.

– Förutom kalasturnén är den riktigt stora drömmen att spela som förband åt Robbie Williams, när han ska uppträda på Stadion i mitten av sommaren, tillägger hon snabbt.

Sommarplanerna är i full gång alltså och redan i höstas var Marit och bandet på rockskola med Håkan Hellström och hans band, för att bättra på scenshowen en aning.

– Man inspireras framförallt av vad folk gör scenmässigt. Det finns mycket att lära där och man ser vad som är bra och vad som är mindre bra. Håkan Hellström scenshow är grymt bra. Han och bandet lyckas göra om låtarna på ett sånt bra sätt och de har allting inplanerat så snyggt. De är verkligen jätteduktiga och jag har lärt mig mycket av dem.

Den stora frågan som många ställer sig vid ett tidigt stadium av musikkarriären är hur man verkligen ska lyckas som musiker? Marits tips är att inte tänka för mycket på vad man ska göra utan bara köra sitt eget race fullt ut.

– Jag har själv aldrig haft någon strategi utan allting ger med sig efter ett tag. Personligheten växer fram med tiden och till slut upptäcker man att det här är jag och det är så här jag och min musik låter. Alla är unika, kan tyckas låta som en klyscha, men det är faktiskt sant och alla människor måste hitta sin egen grej, hur man ska låta och hur man ska se ut. Hittar man det, kan ingen jävlas med en sen.

Fotnot: För mer information, besök Marits hemsida på: www.maritbergman.net

Av Linda Nordqvist 21 feb 2003 09:10