På apoteket kan väntan bli lång

De företagen har stora rymliga lokaler som är inredda i ljusa träfärger med nya designmöbler. Skyltningen är alltid uppdaterad efter säsong, och i hörnorna finns skåp och specialgjorda hyllor för renoverade föremål ur företagets stolta förgångna.

Det kanske är tur att det är så pyntat eftersom det tar tid att göra sina inköp. Av sex kassor är bara fyra öppna. Sedan försvinner en av försäljarna och ett bra tag är bara tre kassor bemannade. Och så plötsligt bara två. Av sex.

Nu ska man inte tro att det saknas kunder. Nej, det finns dubbelt så många kunder som anställda. Men ingen av kunderna pratar vilket delvis kan bero på skyltarna "Du har väl inte glömt att stänga av mobiltelefonen" som sitter utplacerade i lokalen. Kunderna har inte glömt. De sitter snällt i designstolarna och väntar. Utmattade.

Och det kan vi göra hur länge som helst för apoteket är ett statligt monopol i bolagsform. Det är det bästa ur två världar. För dem som jobbar där. De behöver inte bry sig om att kunderna skulle föredra att de använde sina tillgångar till att ge service.

Apotekarna kan fortsätta köpa designmöbler och slå sju kloka huvuden ihop över ett recept bakom disken. För vi som tillbringar trekvart i deras snygga lokaler har ingen talan.

Ingen som hörs. Vi kan inte ens yttra oss om fräckheten att sätta upp lappar som: "Vinn tid! Ha ditt apotekskort och recept till hands när det är din tur."

Ungefär som att när vi förlorar tid på apoteket så kan vi skylla oss själva för vi hade ju inte "apotekskortet" till hands när vi kom fram! Ett fullkomligt obegripligt plastkort vars existens man dessutom verkligen undrar över. Allt finns i datorerna och ingen bryr sig nånsin om att titta på kortet man halat fram. Och vad kostar det att fixa ett sådant kort till alla som tar ut ett recept?

Men fråga för all del inte när du kommer fram till kassan. Fråga inte hur de kan vara så övermaga att de utgår från att du ska hålla dig oanträffbar på telefon i en timme för att få handla i deras fina affär.

Be dem inte sluta förgylla apor, ormar, örnar och krokodiler, och ägna sig åt dina inköp i stället. För de kommer inte att lyssna. De behöver inte lyssna. Det är en självklarhet för företag som har monopol att de kan satsa på sina anställda och strunta i vad du tycker. Och är du det minsta näsvis mot någon av deras anställda genom att tycka något, så lämnar bara den personen kassan när du gått och så får de andra vänta. Tio minuter till.

Jag kommer att tänka på ett annat ställe där det förr också drösade av anställda som liksom bara försvann, oavsett hur många som hängde i lokalen för att få handla. Det stället finns inte längre, i alla fall inte som vi känner det. Det hette posten. Nu hämtar man sina paket hos frukthandlaren. Han är beroende av att sälja frukt så han
halar fram ditt paket på sju röda sekunder så att han kan fortsätta göra affärer.

Snart blir det Apoteksbolagets tur att börja göra affärer med kunderna. Igen. Som man gjorde innan apoteket blev förstatligat i slutet av 1960-talet.

2003-02-21

Av Susanna Hakelius Popova 21 feb 2003 15:31