Och du tror att du känner dig?

Hur väl känner du dig själv? En tredjedel av livet sover du. En stor del av den resterande tiden är vardag, det lunkar på. Har du tur drabbas du av en dos passion, ett och annat minnesvärt partaj och sköna semestrar under din stund på jorden. Men på det stora hela är det ett ganska inrutat liv du lever, med regelbundet återkommande bekanta rutiner.

Du har kontroll, men var inte för säker. Rätt vad det är kan du få anledning att bekanta dig med din urkraft. Du kanske redan har träffat henne? Hur kändes det? Blev du rädd? Vill du träffa henne igen? Hon är inte så lättflirtad, hon gör störst intryck när hon får överraska.

De flesta av oss är förskonade från katastrofer. Vi har ingen aning om hur vi skulle reagera högt upp i en brinnande skyskrapa eller längst ner i hytten på ett sjunkande fartyg. Vi kvinnor som fött barn har gläntat på dörren. När vi ligger där och krystar fram ett nytt liv så finns ingen återvändo, vi måste ta oss igenom det. Vi hämtar ett avgrundsvrål från något skrymsle långt där nere och skrämmer nästan livet ur våra män - och oss själva.

Överlevande från katastrofer kan vittna om hur de blivit totalfokuserade när det kanske var mer väntat att de skulle förlora kontrollen.

- Jag kände inte igen mig själv, det var som om någon annan styrde över mig. Helt plötsligt satt jag i livbåten och förstod inte hur jag kommit dit.

Filmen "Utan fruktan" Fearless/’93 med Jeff Bridges i huvudrollen har en extremt omskakande inledningsscen som jag bestämt avråder dig från att se om du är det minsta flygrädd. Vågar du, se den och fascineras.

Jeff Bridges spelar Max Klein, en man som överlever en flygkrasch. I filmens inledning är planet obönhörligt på väg mot marken, det är fruktansvärda minuter fyllda av skräckslagna skrik och panik. Planets lutning blir allt kraftigare och bråte far genom kabinen, stolarna skakar, ljudet av flygmotorerna är öronbedövande. Max Klein reser sig, kolugnt, går runt i kaoset och säger lugnande ord till sina medpassagerare, lägger en tröstande hand på en axel, ler mot någon och får ett leende tillbaka, trots att de vet att chansen att överleva är minimal. Men Max är full av tillförsikt och sprider ett lugn omkring sig. Väl nere på marken, som en av få överlevande, vandrar han iväg som om ingenting har hänt.

Urkraften gör mest intryck när den dyker upp helt oväntat, som en plötslig lavin, när du är helt oförberedd. Du slipper uppladdningen, hinner inte tänka efter för mycket, låter den bara ta över kontrollen.

Det är minst lika överraskande när vi drabbas av insikten att det inte är någon idé att kämpa emot. När det bara är att blotta strupen. Jag gjorde en leverbiopsi för ett par år sedan, ett ganska otrevligt ingrepp som jag förstås hade möjlighet att förbereda mig mentalt inför. Operationen går till så att man sticker in ett långt, vasst instrument strax under revbenet, in i levern och knipsar bort en liten bit för analys. Det var ganska snabbt överstökat och jag var vid medvetande hela tiden, men bedövad förstås.

Jag förvånade mig själv att jag var så lugn. Jag rörde inte en fena, jag gjorde precis som de sa och slappnade av. Jag "blottade strupen". Kirurgen och sköterskan överöste mig med beröm, sa att jag var SÅ duktig. Men vad skulle jag gjort? Kämpat emot? Jag undrade för mig själv om jag var unik på något sätt, om patienter normalt får spännas fast och injiceras med lugnande medel så att läkarna får arbetsro.

Tänk om man blir så besatt av den där kicken, fokuseringen, urkraften att man utsätter sig för riskfyllda situationer á la Göran Kropp för jämnan? Det är ju synd att hon ska sitta på kammar’n och torka ihop till ingen nytta. Max Klein i Jeff Bridges gestaltning var dödligt allergisk för jordgubbar. Scenen när han långsamt stoppar i sig jordgubbe för jordgubbe, i ren trots bara för att bevisa att han inte fruktar någonting, är en av de mest dramatiska filmscener jag sett i all sin enkelhet.

Av Anna-Carin Collin 21 feb 2003 10:36