En sån där dag

Isolerar, skärmar av, lämna mig ifred. Byggarbeten, folk som springer, skratt, hysteriska skratt, muntra tillrop från vänner, en famn varm och stor som väntar bara timmar borta. Ändå; isolerar, skärmar av, gräver ner. Är det ens i närheten av legalt att bete sig så?

Är inte hungrig, bara trött. Musik, alldeles för hög för stackars trumhinnor, pressar sig in i skallen via klart undermåliga hörlurar. Hör trots det avlägset hur de i rummet intill skrattar gott. Är det åt mig för att jag inte ville med och luncha, eller är det för att jag inte orkade bry mig om håret mer än att dra handen igenom det i morse? Är det kanske mitt något disharmoniska klädval som framkallar skrattsalvorna? Vadå? Skulle det inte vara åt mig de skrattar?

Timmarna egotrippas sakta fram med blytunga fötter. Trampar allt och alla på tårna. Jag mår dåligt, ser ni inte skylten jag bär med mig, ser ni inte Konsumkassarna under ögonen, jag är trött och då får jag vara en stor egodozer som hänsynslöst mejjar ned livets regnskog.

Undrar vilken rotel som handhar egobrott. Sedligehtsroteln, knappast för även om mitt klädval är disskutabelt och mina mungipor hänger ned till knävecken så har jag inget osedligt gjort. Ekoroteln kanske, då jag förskingrar varje sekund av lycka i min omgivning. Eller är det mordroteln? Jag har mördat den goda stämningen, jag dräper varje uns av värme som sprids som rosenblad framför mina fötter. Solklart fall, förundersökning är inte nödvändig det är bara åtala på en gång. Eller hoppa över rättegång, kan gå i fängelse utan att passera gå, jag erkänner... jag är skyldig!!!

Är det så här? Får det vara så här? Och vad är jag skyldig till?

Ja, det är så här, och ja, vissa dagar är bara sådana där dagar då leendet har frusit inne. Jag förnimmer trots det, igenom tunga blydraperier, den värme som ändå finns. Samvetet, det dåliga, fylls snabbt på av "en sån där dag" - trollet som flinandes sitter på axeln och viskar "kolla ditt neggo va du gör...". Men ingen ger upp mig för att jag har en sådan dag. Ge mig bara lite tid att resa mig upp och kika upp över ytan så är jag snart på gång igen, ok?

Så vad är jag då skyldig till? Jo, att vara människa, och om det är olagligt så varsågod och spärra in på livstid.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Magnus Nilsson 18 feb 2003 09:23