Du är ful, stick härifrån

Mellanstadiet. Vem kan tro att tolvåriga flickor kan vara så elaka? Vi är kompisar. Ibland. Jag älskar henne. Dyrkar henne. Vill vara som henne. Går upp tidigt på morgonen för att fixa håret och kladda smink, trots mammas bestämda nej. Väntar på uppskattningen. "Vad har du gjort, du ser inte klok ut". Hoppet dör. Det är rast i skolan.

"Måste du följa efter oss."

"Du är hemsk."

"Du är konstig."

"Du är ful."

Dagen efter är allt glömt. Telefonen ringer, ska vi gå tillsammans till skolan? Och jag säger ingenting. Gör ingenting. Är lycklig över "försoningen". Till nästa gång. Ord som gör ondare än slag. Ord som fortfarande sitter kvar. Ser mig ibland i spegeln och undrar: var det sant de dom sa? Vem kan tro att tolvåriga flickor kan vara så elaka?
Högstadiet. Har en bästis. Är så lycklig över min första "riktiga" vän att jag följer henne överallt. Även dit där de är likadana som i mellanstadiet. Vem kan tro att människor som nästan är vuxna kan vara så elaka? Ingen hälsar när jag kommer. Någon säger "gå hem vi vill inte ha dig här". Men jag stannar. Är jag dum på något sätt? Ett minne har etsat sig fast. Vet inte riktigt varför för det var kanske inte så farligt. Vi möter dem ute. De kramar ömt om först min ena kompis, går förbi mig och kramar sedan om den andra. Jag står och väntar till synes oberörd. Men jag gråter blod. Vill skrika: krama mig också, jag finns också, jag har aldrig gjort er något!

En annan gång, en sen lördagskväll. Den vackra tjejen som är ett par år äldre än mig. Hon är full. Står där och vinglar med en ölflaska i handen. Hon säger mig sanningen.

"Förstår du inte att alla här hatar dig?"

"Förstår du inte att ingen vill ha dig här, ingen tycker om dig."

Jag stammar, men visar inte hur jag blöder: Jag är här med min kompis. Jag hävdar detta gång på gång. Hon säger: Visst, men är det inte bättre att skaffa andra kompisar, där alla tycker om dig? Det är ju bara hon som vill ha dig här och tycker du hon ser ut att bry sig just nu? Kort därefter lyder jag hennes råd. Får två vänner, som fortfarande över tio år senare är mina vänner. Förstår allt det där med ömsesidig respekt och tillgivenhet för varandra. Förstår verkligen vikten av att värdesätta sina vänner. De växer inte på träd. Jag älskar dem. Och tre tjejer kan visst umgås.

Har förstås andra vänner också. Men inga som de två. De räddade mig, känns det som. För jag vet hur elaka människor kan vara. Jag är vuxen nu och har ett bra liv. Är lycklig. Men vaknar ibland med tårar som rinner längs ansiktet, snyftande. När jag väl är vaken kan jag inte sluta gråta och jag gråter förtvivlat. Utan att veta varför. Kanske har jag drömt något? Jag slutar gråta och allt känns som vanligt igen. Jag känner mig inte ens ledsen. Kan undra om jag är knäpp eller något. Jag tror att såren har läkt men ärren sitter kvar. Jag undrar hur länge?

Av Magdalena Klinga 17 feb 2003 16:12