Alla behöver hjältar och myter

Först och främst, för att förstå att funktionshinder faktiskt är en självklar variation i mänsklighetens samlade erfarenhet, så kräver det av oss alla att vi kategoriskt analysera funktionshinder utifrån sociala, politiska och historiska synvinklar på samma sätt som vi redan har gjort exempelvis med ras, kön, sexualitet eller klass.

Om vi inte gör det så kommer vi – som ser oss själva som progressiva - stötta på allvariga problem ifall vi på allvar vill förstå och krossa de oftast dolda mönster av systematiska fördomar eller den institutionella diskrimineringen av personer med funktionshinder. Förutom detta är det även viktigt för oss – progressiva - med funktionshinder oavsett om vi är politiska aktivister eller framträder i media, att vi inser att sökandet efter hjältar spelar en nyckelroll i vår pågående kamp för att skapa en röst och för att forma vårt eget öde.

Behovet av egna hjältar är just nu större än någonsin, eftersom dagens samhälle faktiskt präglas av konflikten mellan oss med funktionshinder och icke-funktionshindrade beslutsfattare, sjukvårdspersonal, dödshjälpförespråkare, bioetiker och så vidare.

Vi behöver hitta egna hjältar och vi behöver en överväldigad aktivism ifall vi på allvar vill bryta vårt folks segregering.

Jag har exempelvis dragit mitt strå till stacken, då jag efter mycket möda har grävt fram Randolph S. Bourne, som i stort bidragit till ett gigantiskt utvecklande i mitt eget skrivande. Jag tycker han är en hjälte och en utmärkt rollfigur för oss funktionshindrade.

Bourne var en amerikansk intellektuell och författare som levde i början av 1900-talet och inledde på allvar hela sitt livs långa författarskap med artikeln, "The Handicapped – by one of them", där han utvecklar sin egen filosofi som han kallade "Filosofin av funktionshinder".
Under sin livstid skulle han komma att skriva för publikationerna The Columbia Monthly, The Dail, The Seven Arts, The Atlantic Monthly, The Masses och The New Republic.

Bourne skulle genom sina olika artiklar i en rad olika tidningar snabbt, i ett samhälle där funktionshinder var ännu mer stigmatiserande än nu, skapa ett namn om sig att vara en skarp social och kulturell kritiker innan han 1918 dog vid 32-års ålder av en influensaepidemi som härjade i Greenwich Village, New York.

Under hela sin levnad var Bourne USA:s främsta militanta pacifister och ihärdigast motståndare till USA;s involvering i första världskriget, något som skulle göra att han förutom sin frihetliga socialism och sitt funktionshinder skulle komma i konflikt med i stort sätt hela USA:s intellektuella elit.

Över frågan om nödvändigheten av första världskriget och vikten vid etablerandet av en intellektuell elit skulle Bourne vända ryggen åt sin tidigare mentor och lärare John Dewey 1859-1952. Bourne var till en början stjärnelev och beundrare av Dewey men skulle tillslut komma att bli Dewey:s största kritiker. Över samma frågor så skulle även Bourne kollidera med Walter Lippman 1889 - 1974, upphovsmannen till begreppet "manufaturing of concent". En teori som gör gällande att makthavarna i demokratier behöver propaganda för att ha kontroll över sin befolkning. Samma kritik som Bourne i polemik med Lippman la fram, skulle den aktuella frihetliga lingvisten och kulturkritikern Noam Chomsky komma att anamma i både sin mediekritik och kritik av USA:s utrikespolitik.

Hur som helst, i brev till sina vänner under Bourne:s rundresa i Europa så bekänner han att hans socialism bäst beskrivs som liknade Peter Kropotkin:s En rysk frihetlig vetenskapsman och erkänd biolog, författare till boken "Inbördeshjälp", det vill säga frihetlig kommunism. Förutom detta skulle Bourne även under sin Europa resa komma i kontakt med Nietzsche:s skrifter och på så sätt utveckla en existentialistiskt medvetenhet. Något som även gör Bourne till en av existentialismens förgrundsfigurer.

I den ofärdiga essän, "The State" från 1918 där Bourne myntade uttrycket "Krig är statens hälsa" så skulle det leda till att ryktet och myten om honom förevigt skulle bli förseglat.

De rykten som bland annat växte fram, men som är omöjliga att verifiera är att Bourne pågrund av sina pacifistiska åsikter var på de amerikanska myndigheternas listan över de personer som utgjorde ett hot mot landets säkerhet. Ett annat rykte var att den militära underrättelsetjänsten stulit en hel koffert med Bournes opublicerade manuskript och artiklar efter hans död.

Men det som man vet är sant och där grunden till de ovannämnda ryktena ligger var att röster faktiskt höjdes om att deportera Bourne från USA, anklagad för att vara tyskvänlig och Wilson-figentlig dåvarande presidenten. Tidningar som hade publicerade hans mest militanta pacifistiska alster fick alla indraget ekonomiskt stöd och gick i konkurrs eller så bytes redaktionerna ut. Något som skulle göra att Bourne i slutet av sitt liv skulle komma att bli helt ideologiskt isolerad och utmanövrerad. Han skulle bli föremål för begreppet han själv myntade, "vit terrorism". Vad detta är kommer jag lite senare förtydliga.

Men Bourne skulle efter sin död få upprättelse, då Randolph Bourne Council bildades under andra världskriget av den frihetliga poeten Kenneth Rexroth. Rådet var anti-militäriskt och skulle till mestadels komma att bestå av vapenvägrare, anarkister och pacifister.

Rådet skulle bland annat komma att hjälpa de amerikansk-japanerna som under andra världskriget i tusentals tvingades in i koncentrationsläger, att utveckla tekniker för att kunna undvika fångenskap.

Förutom begreppet "Krig är statens hälsa", så myntade även Bourne begrepp så som "Vit terrorism" och "Det militär-industriella komplexet", ett begrepp som på senare tid har aktualiserats genom anarkisterna Noam Chomsky och Howard Zinn.

Om vi tar begreppet "Vit terrorism" som Bourne formulerade, så framstår han genom detta helt klart som en profet, då den är skrämmande likt de inskränkningar som nu görs mot människors rättigheter i och med "Kriget mot terrorism".
"Vit terrorism" menade Bourne, är ett medel som staten som förbereder sig på krig använder för att piska upp en stämning av "vi mot dom". En strategi som gör det möjligt för staten att effektivt angripa pacifister och socialister, som står i vägen för krigsförberedelsen genom att påpeka att krig alltid är något som utkämpas mellan de härskande klasser.

"Vit terrorism" är helt enkelt, enligt Bourne, konsten att få en fredlig befolkning att bli en blodtörstig pöbel, som glömt vikten av klassmedvetenhet och att krig är som Bourne skrev, "en sport för överklassen" eller "... glömt att den verkliga fienden är krig, än det kejserliga Tyskland" i sin artikel, "War and the intellectuals".

"I samma ögonblick som det förklaras krig låter den stora massan av människor; med undantag av några få oppositionella, sig själv bli disciplinerade, tvingade…och förvandlad till en massiv förstörelsefabrik... En stark känsla av föryngring griper de makthavande klasserna, en känsla av ny betydenhet i världen... Den allmänna opinionen blir till ett enda solitt block... Krig är statens hälsa. Krig leder automatiskt till ett hela samhället genomströmmas av de oemotståndliga krafter som skapar likriktning, och ett passionerat samarbete med regeringen…De styrande lär sig snart att dra fördel av den vördnad som staten väcker hos majoriteten och att omvandla den till ett allmänt motstånd mot en minskning av deras privilegier."

- "Staten", Randolph S. Bourne

Som avslutning vill jag bara säga, nu är det din tur att gräva fram en bra hjälte och förebild för oss med funktionshinder. Mitt bidrag är Randolph S. Bourne – vilket är ditt?

Av Adryan Linden 17 feb 2003 15:58