Om högern hade vunnit kriget

I en artikel i GP hävdar Jan Myrdal att EU inte kan betecknas som ett fredsprojekt. I stället skulle tanken på ett förenat Europa först ha uppkommit under första världskriget och denna tanke vidareutvecklades sedan av nazisterna under andra världskriget. Det var således knappast i en demokratisk eller fredlig miljö som de första tankarna om ett enat Europa uppkom.

I själva verket hade nazisterna redan lyckats organisera ett enat Europa under sin kontroll i de västra och centrala delarna av kontinenten i slutet av 1942. Man hade också lyckats erövra de delar av östra Europa där man planerade att organisera fyra "rikskommissariat". Enligt Paul Johnsons bok Moderna tider gällde det att utplåna "bolsjevismen och dess judiska vattenhål, förvärva mark för tyska kolonier, hålla de slaviska massorna instängda i fyra "rikskommissariat" det baltiska, Ukraina,det "moskovitiska" och Kaukasus och skapa ett självförsörjande ekonomiskt system, som inte kunde påverkas av en eventuell blockad från Storbritanniens eller Förenta Staternas sida Hitlers yttersta strävan var att skapa ett tyskt "Volk" på 250 miljoner. Han sade sig ämna förflytta 100 miljoner tyskar till de stora slätterna väster om Ural. "Även västeuropeer ingick i Hitlers planer att befolka de planerade rikskommissariaten. Partiideologen Alfred Rosenberg tänkte sig att tvångsförflytta skandinaver, holländare och britter som ur rassynpunkt stod tyskarna nära efter det att nazisterna hade vunnit kriget mot Sovjetunionen.

Nazisterna hade också börjat organisera arbetsmarknaden i Tyskland och de ockuperade områdena. Enligt Zentners Illustrirte Geschichte des Dritten Reiches omfattade den civila tyska arbetskrafen i Tyskland 1939 39,1 miljoner. 1944 hade denna arbetskraft till följd av inkallelser till Wehrmacht minskat till 28,4 miljoner. De inkallde tyskarna ersattes i stor utsträckning av tvångsarbetare i första hand från Östeuropa och av ryska krigsfångar. Antalet tvångsarbetare var 1944 7,5 miljoner. Den tyska förbundsdagen beslutade för tre år sedan att ge en ersättning till de överlevande tvångsarbetarna.

De östeuropeiska folken skulle i det nyordnade Europa vara arbetskraften i jordbruk och industri. På samma sätt som de svarta i apartheidens Sydafrika. För vissa i det nazistiska Europa fanns det dock ingen plats. Judar och zigenare ville man helst bli av med på något sätt. Efter maktövertagandet tvingades nazistregimen att föra en försiktig en ekonomisk politik, dels därför ett hårdhänt ingripande mot den judiska befolkningen skulle kunna skapa kaos i ekonomin och dels för att man var rädd för omvärldens reaktion. I sin bok Förföljelsens år 1933-1939 skriver Saul Friedländer att medan det 1933 "hade funnits över 6000 "judiska" småföretag i Berlin, hade antalet den 1 april 1938 minskat till 3105. De judiska tillgångarna, som uppskattades till mellan tio och tolv miljarder reichmark 1933 hade minskat till halva den summan våren 1938. I slutet av 1938 hade 2570 småföretag avvecklats och 535 "sålts" till arier. Över två hundra års judisk ekonomisk verksamhet i Preussens och Tysklands huvudstad hade därmed nått slutet".

I Tyskland bodde 1933 ungefär 52 5000 judar. Detta år lämnade 37 000 judar landet, under 1934 23 000, 1935 21 000, 1936 25 000 och 1937 23 000. I början av 1938 levde omkring 360000 judar i Altreich,de flesta i de stora städerna, mest Berlin. Det var i första hand de unga judarna som utvandrade och enligt Friedländer höll den judiska befolkningen "snabbt på att bli en skara äldre människor".

Man kan fråga sig vart de tyska judarna utvandrade? Enligt Moshe Menuhins The decadence of judaism in our time fanns det i Palestina år 1931 17 4616 judar. År 1932 invandrade 9000 tyska judar till Palestina och 1933 30 000,1934 40 000 och 1935 61 000. År 1939 hade den judiska befolkningen i Palestina stigit till 44 5457 medan den arabiska befolkningen bestod av mer än en miljon människor.

Pakten mellan den nationalistiska,antisemitiska och antikommunistiska regimen i Tyskland och den internationalistiska judisk-bolsjevistiska regimen i Sovjet var bara ett resonemangsparti och kunde inte upprätthållas någon längre tid. Pakten medförde dock att mord på judar under denna tid liksom på 1930-talet var undantag och den av nazisterna förordnade utvandringen regel. Detta enligt Kurt Zentners bok Illustrierte Geschichte des Dritten Reiches sida 518. Den man som i första hand förknippas med förintelsen av judarna, Eichmann, organiserar vid denna tid utvandringen av judarna.

Förintelsen av judarna kan lämpligen indelas i två perioder nämligen: Tiden mellan 22 juni 1941 det vill säga Operation Barbarossa och den 17 mars 1942 när den första massgasningen ägde rum i Belzec i Polen och tiden därefter som har kallats för förintelsen. Sättet att döda judarna under den första perioden liknar mest av allt de pogromer som ägde rum i Tsarryssland i början av 1900-talet. I en uppslagsbok defineras ordet pogrom som de mot judar riktade våldsdåd som den ryska befolkningen uppeggades till under tsartiden, ofta för att vända uppmärksamheten bort från någon för regeringen besvärande omständighet. För två år sedan blev världen uppmärksam på att det strax efter påbörjandet av Operation Barbarossa ägde rum en händelse i den polska staden Jedwabne som väl överensstämmer med ovanstående definition av ordet pogrom. I den staden brändes den 14 juli mer än tusen judar till döds i en lada av sina polska grannar. Pogromer liknande den i Jedwabne ägde rum överallt där nazisterna hade erövrat makten såsom i de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina. Ofta hetsade nazisterna nationalister och antisemiter att utföra pogromerna. Så att nazisterna själva skulle slippa att utföra dåden.

Utöver de mord på judar som utfördes av den lokala befolkningen mördades också många judar och andra av specialtrupper i enlighet med kommissarieordern den 6 juni 1941. Enligt ordern skulle judar,sovjetiska tjänstemän, partisaner och sabotörer avlivas genast med ett skott. I praktiken tillfångatog specialtrupperna samtliga med högre utbildning och i ledande befattning i områden som ockuperades av tyskarna och dessa började genast avliva de infångade i stort antal. Enligt Paul Johnson i Moderna tider "sköts 1941 500 000 europeiska ryska judar och kanske lika många ryssar."

Enligt Moderna tider hade Hitler "i december 1941 omkring 8 700 000 judar under sitt välde. Av dessa hade han låtit mörda minst 5 800 000 när 1945 gick in. 2 600 000 från Polen, 750 000 från Sovjetunionen, 750 000 från Rumänien, 402 000 från Ungern, 277 000 från Tjeckoslovakien, 180 000 från Tyskland, 104 000 från Litauen, 106 000 från Nederländerna, 83 000 från Frankrike, 70 000 från Lettland, 65 000 från vardera Grekland och Österrike, 60 000 från Jugoslavien, 40 000 från Bulgarien, 28 000 från Belgien och 9000 från Italien. "Dessa siffror på antalet mördade judar överensstämmer med de siffror som Illustrierte Geschichte des Dritten Reiches sida 536 uppger på ett undantag när. Det gäller Rumänien med 220 000 mördade judar i stället för 750000.

Man kan fråga sig vad man kunde ha gjort för att rädda judiska liv. Om detta skriver Paul Johnson följande: "I augusti 1943 stod det klart och uppgavs offentligt, att 170 2500 judar redan hade utrotats. Den 1 november varnade Roosevelt, Stalin och Churchill gemensamt de tyska ledarna och hotade med att de skulle ställas inför rätta för förbrytelserna. Den 24 mars 1944 utfärdade Roosevelt ännu en offentlig varning. Men det var allt. Fastän Amerika hade utrymme och mat ville han inte ge asyl. Endast Churchill krävde ett ingripande till varje pris. Han fick dock ge sig inför sina samlade regeringskolleger, anförda av Anthony Eden, vars sekreterare antecknade: "Tyvärr är A. E. orubblig i fråga om Palestina. Han älskar araber och avskyr judar "Den 6 juli 1944 bönföll ledaren för World Jewish Agency, Chaim Weizman, Eden att han skulle sätta in allierade bombplan för att stoppa förflyttningen av ungerska judar, som mördades i en takt av 12 000 om dagen. Churchills budskap till Eden lydde: "Skaffa allt du behöver från flyget och åberopa mig om det behövs. "Men ingenting gjordes och det är oklart om något effektivt kunde ha åstadkommits med bombangrepp."

Ett enat Europa under nazistisk ledning skulle mycket väl ha kunnat välkomnas av de borgerliga kretsarna i Västeuropa eftersom dessa tack vare sin rastillhörighet skulle bli herrefolket i Europa För folken i Östeuropa skulle detta Europa ha inneburit att dessa folk skulle ha sjunkit ned i ett slaveri som inte har skådats sedan antikens dagar. För judar och zigenare hade det betytt att dessa folkgrupper om det hade gällt politiken före den 22 juni 1941 hade tvingats utvandra från de av nazisterna behärskade länderna. Efter nämnda tidpunkten skulle ett enat Europa inneburit ett totalt utplånande av dessa folk i Europa.

Av Yngve Karlsson 09 feb 2003 19:16