Att utplåna sig själv

12:40 26 jan 2003. Jag känner mig utbränd. Satt och lyssnade på Counterfeit igår och kom fram till hur lite jag lyssnar på andra band. Men det var skönt att sitta där bakom fåtöljerna vid skivspelaren och läsa "Om en pojke" samtidigt som Compulsion dansade i hörlurarna...

Det blir aldrig av att man sätter i de där skivorna i datorn när man har en massa DM-mp3:or. Då sitter jag hellre och lyssnar mig trött på det. Eller snarare, bränner ut mig själv i ångesten. Så att jag inte känner något, utan bara längtar efter att få höra någon dålig popsensation. Om det har något att göra med att jag såg en nytagen bild av Vince Clarke igår och han var gammal, det vet jag inte. Men jag kände mig så jävla ung. Sen började jag tänka på att om tjugo år är jag 38. Vad har jag gjort när jag är 38? Jag kom fram till följande.

1: Blivit nerslagen åtminstone en gång p.g.a. min stora trut.

2: Hittat ett jobb jag vantrivs med

3: Skaffat barn och vara vansinnigt uttråkad

4: Hittat mina gamla skivor och gamla bilder på mig själv och undrat vad fan som hände.

5: Börjat spela golf.

6: Ha kroppen full av danska tatueringar

Skrämmer det mig? JA! Att jag blivit nerslagen kan jag tåla, ha en kropp full av tatueringar blir jättefint, men inte resten! Hur ska jag kunna foga mig efter andras önskemål och ta död på mig själv när Kattan inom mig är för vild för att tämjas? Så har det alltid varit, jag kan inte tysta hennes skrin efter frihet.

Jag känner mig så tom. When everything is clearly dying... Och vi ska flytta... När vet vi inte. Vart vet vi inte. Som alltid. Familjen Jönsson: Planeringsmördarna som inte kan bestämma saker i förväg eller reda ut saker direkt utan bara låter allt pyra... Jag kommer älska att komma härifrån

Det känns som om en bit av mig själv dör varje dag. Återigen har jag skapat den här människan jag tror att alla vill ha, och återigen förtär det mig... Det är inte det svarta, det har jag alltid haft där... Men folk har börjat tro att jag bara lyssnar på Depeche. Senaste gången de började tro sådant om mig försvann jag. Säger jag att jag har beställt en skiva så säger de "Depeche då eller?". Jag vet... Jag är förutsägbar. Tråkig. Osynlig. Och jag gör allt för att få synas. Men ingen bryr sig. Jag är lika osynlig som alltid. Den där lilla flickan i hörnet som försvinner inombords. Som förtärs av sin egen tråkighet och brist på syn.

"Syns jag så finns jag." Jag börjar tro att jag inte finns. Bristen på bekräftelse är tillräcklig för att mörda mig. Så finns jag? Det är mer troligt att jag bara är en illusion, en skugga som sveper över rummen. Jag är så osynlig... Och jag vet inte vad jag ska göra för att synas.

"It created this ideal that what I was, was what people wanted - therefore I was trying to please everybody else and completely forgot about David. And when I tried to find David, it was too late." David Gahan, 1997

Så sant, så sant...

Men varför gör man så? Varför skapar man en människa som man tror att alla andra ska tycka om? Varför är man så desperat på att utplåna den där blyga människan genom att skapa något som inte är en själv? Varför skapa denna manipulativa och "jag håller med dig fullständigt"-människa? Jag mår inte bra... Men jag vet inte varför..

Varför ska jag alltid skapa en ny Katta? Kan jag skylla på att det är söndag? Jävla söndagar. Alltid huvudvärk och tråkiga tv-program och man är så trött att man inte orkar göra någonting och imorgon är det måndag.

Skapar jag henne för att alla andra ska bli nöjda? Det låter dumt... Varför ska jag skapa en människa som bara ett fåtal vill ha? Jag känner mig så jävla falsk... Och manipulativ...

Men vad göra? Jag kan inte annat än att börja försöka ha egna åsikter... Men det har jag. Jag har egna åsikter, men böjer mig för mina starka kamraters. Deras bråk skadar mig... Jag kan inte välja en av dem när jag är vän med båda... Jag skapar henne för att skydda mig själv i deras bråk... Om inte de slutar bråka så kommer jag att förtäras...

Av Katarina Jönsson 07 feb 2003 10:06