Den nya fattigdomen

I min lokaltidning läser jag att unga människor är kronofogdens nya offer. Efterbetalningar av varor, beställda genom internet, räkningar för mobiltelefonen, är vanligast. En tjänsteman oroar sig över de ungas framtid, på grund av att betalningsanmärkningarna hänger kvar i tre år, efteråt.

Som ung och med eget hushåll, samt turen att hittills sluppit någon betalningsanmärkning, känner jag mig inte träffad. Men, jag har empati, för de stackars unga människor som blivit offer för kronofogden. "Den som är satt i skuld, är inte fri", sade Göran Persson, det är ett faktum, men att vara ung i dag och göra sig fri från sina föräldrar, innebär faktiskt också ett visst ekonomiskt risktagande, jämfört med vad Göran Perssons generation, fick göra.

Om vi unga ska kunna ha egen bostad och få stå på egna ben, bör också hänsyn tas till rådande konjunkturen i samhället, och vad den får för konsekvenser för dom "nya hushållen". Jag tycker att det därför är väl hårt att bli svartlistad av myndigheterna i tre år och därpå två år preskribtionstid, för att ta lån, byta hyreskontrakt med mera för att jag missat betala en räkning i tid. "En gång är ingen gång, två gånger är vana".

Kronofogden berättar också hur en del föräldrar, förhoppningsvis i sin omedvetenhet, skuldsätter sina barn genom att skriva över bilen på dem. Det är de som får, de eventuella parkeringsböterna, sedan.

Hur moraliskt och ansvarsfullt är det?

Pensionärer som inte har råd att betala de läkemedel som dom behöver är också föremål för inkassering av kronofogden.

Avslutningsvis:
Ska man inte kunna flytta hemifrån och skaffa egen bostad, på grund av oro över att bli föremål för myndigheterna och som konsument svartlistad inom den närmaste framtiden?
40-talisternas början av vuxenlivet var under helt andra förhållanden, då det fanns jobb, och utbildning var inte, som nu, något krav till vartenda arbete.

Ska stackars gamlingar bli skuldsatta upp över öronen, för att svenska läkemedel är för dyra?

Av Yohannis Petersson 06 feb 2003 14:32