Tusen frågor på en natt

Allt börjar här. Jag kan bara berätta min version. Här, som ett startskott, som en katapult mot nästa steg. Kan man egentligen hitta ett uttryck för fortgående, utan att fastna? Har man fastnat om man undrar?

Jag är rädd för ensamma människor, mörker, att förlora, att förlora andra, att bli förlorad, att upprepa mig, att lämna, att bli lämnad. Ändå, ändå är allt det här överkomligt. Hoppa över hindren. Blunda inte – hoppa. Annars vet du inte varför du lever. Blunda inte – gå vidare. Blunda inte – slut ögonen och flyg.

Allting är reaktioner. Att utgå från reaktionerna är att spå i framtiden, det är det närmsta man kommer ödet. Ödet är inte ett mål, det är bara en konsekvens, belöning, summan av ditt ihopskrapade liv.

Och inspiration? Är det en kopia av någon annans verk eller ett frö? Det kanske är samma sak?

Måste det finnas regler för känsloliv? Om inte – varför ifrågasätter man dem? Om de finns, var står de skrivna? Och trygghet egentligen – vad är det? Jag satt fast i en självdestruktiv bild av mig själv – det var min trygghet. Den håller mig fortfarande, lite sådär, i lillfingret men jag tror att den kanske håller på att släppa taget snart. Den har fått konkurrens av alla andra känslor. Visst, det kan vara piss också, ibland, men det hör ju liksom till – det är mer som kom-ihåg–lappar som påminner en om det man har.

Jaja.

Jag står här. Nu.

Av Lidija Badel 04 feb 2003 16:52